Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/371

Den här sidan har korrekturlästs

rätt för sig. Var det på sådant vis Erlend fått sina ungdomssynder förlåtna?

Men Erlend hade gäldat sin skuld, när han levde med Eline. Han hade stått till svars för sin synd, ända tills han träffade henne själv och hon läraktigt följde honom in i ny synd. Var hon då den som —?

Nej, nu blev hon rädd för sina egna tankar.

Och hon bemödade sig om att utestänga ur sitt sinne alla bekymmer för ting som hon icke kunde ingripa i. Hon ville bara tänka på de saker där hon kunde uträtta något med sin omsorg. Det andra fick hon lägga i Guds hand. Gud hade hjälpt henne överallt där hennes egen strävan kunde hjälpa. Husaby hade nu arbetats upp till att bli en god gård, som den förr hade varit — trots den dåliga grödan år efter år. Tre sunda, fagra söner hade han låtit henne föda — varje år hade han skänkt henne livet på nytt, när hon måst möta döden i barnsnöd; med full hälsa hade han låtit henne stå upp efter varje nedkomst. Alla sina tre älskade små hade hon fått behålla i fjol, då sjukdomen tog bort så många fagra småbarn i bygderna. Och Gaute — Gaute blev frisk, det trodde hon säkert.

Det måste väl vara som Erlend sade — han måste upprätthålla sin ställning och ha allting så dyrbart som han gjorde. Annars skulle han icke kunna hävda sin plats bland sina jämlikar och ernå sådana rättigheter och sådana inkomster i konungens tjänst som hans börd gav utsikt till. Hon fick tro att han förstod detta bättre än hon gjorde.

Det var vettlöst att tänka att det skulle stått bättre till för honom på något sätt i de dagar då han levde i fjättrar av synd tillsammans med den andra — och med henne själv. I den ena skymten efter den andra såg hon hans ansikte den där gången — härjat av sorg, förvridet av lidelse. Nej, nej, det var så bra som det var nu. Han var bara litet för sorglös och obetänksam.


Erlend kom hem strax före Mikelsmässan. Han hade hoppats att finna Kristin i sängen, men hon gick uppe ännu. Hon kom till mötes nere på vägen. Hon var förskäckligt tung på foten denna gången — men Gaute hade hon på armen som alltid; de två större sönerna sprungo framför henne.

Erlend hoppade av hästen och satte upp pojkarna på den. Så tog han den minste från hustrun och ville bära honom. Det lyste till i Kristins vita, utpinta ansikte, då Gaute ej blev rädd för fadern — då kände han väl igen honom. Hon gjorde inga frågor om mannens färd, utan talade bara om de fyra tänderna som Gaute fått — han hade varit så sjuk av det.

Så satte pojken i ett skrik — han hade rispat kinden på faderns bröstsölja, så det blödde. Han ville tillbaka till modern igen, och hon ville ta honom, trots allt Erlends motstånd.


363