ren, när de började bli sjuka i hågen av mörkret och stormen och havets helveteslarm och kölden — och det blev ont om mjöl och smör och dryckesvaror, och de slogos om kvinnorna sina, och det var stört omöjligt att uthärda livet på ön. Han hade sett litet av det, när han var där med Gissur Galle som ung pojke. Nånå, det blev icke att ligga på latsidan!
Ingolf Peit, som satt där nu, han var bra nog. Men Erling hade rätt. En man av ridderskapet måste ta hand om sakerna däruppe förr skulle ingen förstå att det var den norske kungens fasta vilja att hävda sitt välde över den landsändan. Håhå, jaja — i det landet kom han att sitta som en synål i ett åkläde. Icke norsk bygd långt för fan i våld nere i Malang.
Ingolf var en duktig karl — när han fick någon över sig. Han skulle ge Ingolf Hugrekken att styra. Margygran var det präktigaste skeppet, det hade han nu funnit. Erlend log tyst och belåtet. Han hade sagt det så ofta till Kristin — den följeskvinnan fick hon tåla att han hade och behöll —.
Han vaknade av att ett barn grät i mörkret. Borta i sängen vid
andra väggen hörde han Kristin röra på sig och med låg röst tala
lugnande — det var Björgulf som jämrade sig. Det hände att
gossen vaknade på natten och inte kunde få upp ögonen för var —
då vätte modern dem med sin tunga. Han hade alltid tyckt det
var otäckt att se på.
Kristin nunnade sakta därborta. Den lilla svaga tonen plågade honom.
Erlend kom ihåg vad han hade drömt. Han gick någonstädes på en strand — det var lågvatten, och han hoppade från sten till sten. Havet låg blekt och blankt och slickade tången där långt ute — det var liksom en stilla, beslöjad sommarnatt, icke sol. Mot den silverljusa fjordöppningen såg han skutan ligga för ankar, svart och smäcker, vaggande helt lätt på dyningarna. Det luktade så syndigt starkt av sjö och tjära —
Hjärtat blev sjukt i honom av längtan. Nu i nattens mörker, medan han låg här och hörde vaggvisans enformiga melodi, som pinade hans öra — nu kände han hur han längtade. Bort från hemmet och barnen, som hemmet översvämmades av, bort från prat om gårdsskötsel och husfolk, landsätar[1] och ungar — och hjärteångesten för henne som jämt gick sjuk och som han ständigt måste tycka synd om —.
Erlend pressade samman händerna över sitt hjärta. Det var som om det slutade slå, bara låg och skalv av skräck inne i bröstet. Han längtade bort från henne. När han tänkte på det hon nu skulle igenom, så svag och kraftlös som hon nu var — det kunde
- ↑ De som bodde på hans ägor.
