bli vilken stund som helst, visste han — så var det som om han skulle kvävas av ångest. Skulle han mista Kristin — då förstod han inte hur han skulle kunna leva längre. Men han förmådde inte leva, tillsammans med henne heller — inte nu; han ville bort från alltihop och andas ut, detta var också som om det gällde livet för honom.
Jesus, min Frälsare — åh, vad var han då för en man! Han insåg det nu i natt — Kristin, min söta, min käresta vän — riktigt hjärtedjup glädje hade han bara känt hos henne den tiden då han vilseförde henne —
Han som hade trott så säkert att den dag han fick Kristin till äkta och egen inför Gud och människor — då skulle allt ont vara utplånat ur hans liv, så helt att han skulle glömma det någonsin funnits —.
Han måtte vara sådan att han ej tålde något riktigt gott och rent nära sig. Ty Kristin — ja, sedan hon kommit ut ur den synd och orenhet som han fört henne in i, hade hon då varit som en ängel från Guds himmelrike. Mild och trofast, saktmodig, duglig, värd att äras. Hedern hade hon fört in igen på Husaby. Hon hade åter blivit den hon varit den där sommarnatten, då det rena unga jungfrublodet smög sig in under hans kappa där i klosterträdgården och han hade tänkt, medan han kände den fina unga gestalten mot sin sida, att djävulen själv kunde ej nännas kränka detta barn eller vålla henne sorg —.
Tårarna strömmade nedför Erlends ansikte.
Då var det väl sant som de hade sagt honom, prästerna, att synden frätte upp en mans själ likt rost — ty han hade ingen levande ro eller fred här hos sin älskade, söta — bort från henne och allt hennes längtade han —.
Han hade gråtit sig bort i halvslummer, då han plötsligt märkte att hon var uppe och gick på golvet, vyssjande och nunnande.
Erlend sprang upp ur sängen, snubblade i mörkret över några barnskor på golvet, kom fram till hustrun och tog Gaute från henne. Pojken satte i att skrika, och Kristin sade klagande: »Nu hade jag nästan fått honom att sova!»
Fadern ruskade det skrikande barnet, gav honom några slag på ändan — och då pojken skrek ännu värre, hyssjade han åt honom så starkt att Gaute förfärad tvärtystnade. Något dylikt hade inte hänt honom förr i hela hans liv.
»Nu får du bruka det vett du har, Kristin!» Häftigheten tog överväldet över honom, där han stod yrväckt, naken och frysande i det ogenomträngligt mörka rummet med en storsnyftande unge på armen. »Slut skall det vara med detta, säger jag — vad har du barnpigorna till — ungarna få sova hos dem, du står icke ut med detta —»
»Kan du ej unna mig att få ha barnen hos mig den tid jag har kvar», svarade hustrun sakta och klagande.
366
