Erlend fick ej heller nu den dotter som han önskade sig så mycket. Kristin födde honom två stora, vackra söner, men de hade så när kostat henne livet.
Erlend lät döpa dem, den ene efter Ivar Gjesling och den andre efter kung Skule. Hans namn hade eljest ej vidmakthållits i släkten — fru Ragnfrid hade sagt att hennes far var en olycksman, och därför skulle ingen uppkallas efter honom. Men Erlend svor på att ingen av hans söner bar stoltare namn än denne yngste.
Det hade nu lidit så långt på hösten att Erlend måste resa norrut, så snart Kristin var över den värsta faran. Och han tänkte i sitt sinne att det var lika så gott att han var borta, innan hon kom upp ur sängen igen. Fem söner på fem år — det kunde vara nog, och han ville slippa ängslas för att hon kunde dö i barnsäng, medan han satt däruppe på Vargö.
Han förstod att Kristin tänkte något liknande. Hon klagade ej längre över att han skulle fara från henne. Hon hade tagit varje barn, som skulle komma, såsom en dyrbar Guds gåva och plågorna som något kon ej fick knota över. Men denna gången hade hon haft det så förfärande svårt att Erlend märkte att allt mod var som bortblåst från henne. Hon låg där, gråblek som lera i ansiktet, och såg på de två små lindade byltena bredvid henne, och hon var ej så lycklig i blicken som hon varit över de andra.
Erlend satt hos henne och gjorde hela färden norrut i tankarna. En hård sjöresa blev det väl nu så här sent på hösten — och underligt att komma ditupp, till den långa natten. Men han längtade outsägligt. Denna sista ångesten för hustrun hade alldeles knäckt allt motstånd i hans sinne — viljelös hängav han sig åt sin trängtan bort från hemmet.
IV
Erlend Nikulausson satt som kungens landsvärnsman och hövding i fästet på Vargö i nära två år. Under hela denna tid kom han ej längre söderut än till Bjarkö, en gång då han och herr Erling Vidkunsson hade stämt möte där. Den andra sommaren Erlend var borta dog äntligen Heming Alfsson, och Erlend fick befattningen som kungens syssloman i Orkdölafylke efter honom. Haftor Graut for norrut för att avlösa honom på Vargö.
Han var en glad man då han seglade söderut några dagar efter Mariamässan på hösten. Det var den upprättelse han åstundat alla dessa år — att få sysslan, som hans far en gång haft. Icke så att detta varit ett mål han någonin gjort något för att vinna. Men det hade alltid stått för honom som det han behövde, för att kunna komma på den plats dit han hörde — både i sina egna och sina jämlikars ögon. Nu gjorde det ingenting längre att han räknades för
