nom en oäkta guldkalk i stället; därför föll gossen i sjön med den rätta guldbägaren i handen. Men Sankt Nikolaus förde barnet oskatt under vattnet, och pilten kom upp på stranden, när fadern stod i Sankt Nikolai kyrka och offrade det oäkta kärlet. Detta stod tecknat på tavlan med guld och de fagraste färger.
På en annan tavla satt Jungfru Maria med Kristusbarnet på sitt knä; han tog modern under hakan med ena handen och höll ett äpple i den andra. Bredvid dem stodo Sankta Sunniva och Sankta Kristina. De vaggade behagfullt med höfterna, voro fagert röda och vita i ansiktet och hade gyllene hår och guldkronor.
Broder Edvin höll med sin vänstra hand om den högra och tecknade blad och rosor i kronorna.
»Jag tycker att draken är bra liten», sade Kristin och såg på sin namnes helgonbild. »Icke ser det ut som om den kunde slukat mön.»
»Det kunde den ej heller», sade broder Edvin. »Den var icke större. Drakar och allt slikt som tjänar djävulen, det synes stort bara, så länge som fruktan bor i oss själva. Men om en människa söker Gud så innerligt och med hel håg att hon når fram till hans kraft, då lider djävulens kraft strax ett så stort avbräck att hans redskap varda små och maktlösa — drakar och onda vättar sjunka samman och bliva intet större än paddor och kattor och kråkor. Du ser här att hela fjället som Sankta Sunniva var inne uti icke är större än att hon kan bära det i fliken av sin mantel.»
»Men voro de icke inne i grottorna då?» frågade Kristin. »Sankta Sunniva och Seljemännen? Är det ej sant det?»
Munken myste mot henne och log åter:
»Det är både sant och osant. Det syntes så för de människor som funno de heligas lekamen. Och det är sant att det syntes så för Sunniva och Seljemännen, för det de voro ödmjuka och allenast tänkte på att världen är starkare än alla syndfulla människor, och de tänkte inte själva uppå att de voro starkare än världen, emedan de icke älskade henne. Men om de hade vetat det själva, då hade de kunnat taga alla fjällen och slunga dem ut i sjön likt småsten. Barn, det finns ingen och intet som kan skada oss förutom det vi frukta och älska.»
»Men om en människa icke fruktar och älskar Gud?» sporde Kristin förfärad.
Munken tog om hennes gula hår, böjde försiktigt Kristins huvud och såg ned i hennes anlete; hans ögon voro vidöppna och blå.
»Det finns ingen människa, Kristin, som icke älskar och fruktar Gud, men det är för det våra hjärtan äro delade mellan kärlek till Gud och fruktan för djävulen och kärlek till världen och köttet som vi varda elända i livet och i döden. Ty om en man alls intet kände längtan till Gud och Guds väsen, då skulle han trivas i hel-
30
