att vara litet annorlunda än de andra, bänksittarna — det var icke mera något galet med hans särställning.
Och han längtade hem. Det hade varit fredligare i lappmarken än han väntat sig. Redan första vintern hade tagit på honom — han satt där overksam i borgen och lyckades ej få något åtgjort med förstärkningarna av fästningsverket. Det hade blivit satt i gott stånd för sjutton år sedan, men nu var det alldeles förfallet.
Så kommo våren och sommaren med liv och oro — stämmor här och där i fjordarna med de norska och halvnorska skatteuppbördsmännen och talemän för folket inifrån vidderna. Erlend flackade hit och dit med sina två skepp och hade mycket roligt. På ön blevo husen rustade och fästningen förstärkt. Men nästa år var det mera stilla.
Haftor skulle väl sörja för att det blev oro igen. Erlend skrattade. De hade seglat tillsamman därinåt nästan till Trjanema,[1] och där hade då Haftor fått fatt i en terfinnkvinna[2] som han förde med sig. Erlend förmanade honom. Han fick minnas att det gällde att hedningarna förstodo vi voro herrar — och då fick man ställa sig så att man icke retade någon i onödan, så föga manstark som man var. Icke lägga sig i om lapparna slogos och dräpte varandra; den glädjen måste de få ha i fred. Men vara som en hök över ryssar och kolbäger och allt vad packet hette. Och lämna deras kvinnfolk i fred — en sak var att de voro häxor allihop — en annan att det fanns nog de som erbjödo sig — Men Godöpojken fick ställa sig som han ville, tills han lärde sig bättre.
Haftor ville bort från sina gårdar och från sin hustru. Nu ville Erlend hem till sitt. Han längtade alldeles våldsamt efter Kristin och Husaby och hembygden och alla sina barn — efter allting hemma hos Kristin.
I Lyngsfjorden hörde han talas om ett fartyg med några munkpräster ombord; det skulle vara bröder från Predikarliv i Nidaros, som ville norrut och försöka utså den sanna tron bland hedningar och kättare i gränstrakterna.
Erlend kände sig säker om att Gunnulv var bland dem. Och tre nätter senare satt han verkligen ensam med sin bror i en jordkoja, som hörde till en liten norsk gård, vid den strand där de hade funnit varandra.
Erlend erfor en underlig sinnesrörelse. Han hade hört mässan och
tagit nattvarden med sitt skeppsfolk — enda gången här norrut
så när som på den gången han var på Bjarkö. Kyrkan på Vargö stod
utan präst; en djäkne satt kvar på borgen, och han hade då
försökt hålla reda på helgdagarna åt dem, men eljest hade det varit
- ↑ Trjanerna och Velli-å (se nästa sida), nu Tetrina och Voljestrov, utgjorde yttersta gränsen för de norska konungarnas skattland i Finnmark.
- ↑ Terfinnarna, namn på befolkningen kring Trjanema.
372
