si och så med själavården för de norske där norrut. De fingo trösta sig med att det var som ett slags korståg, så det räknades väl icke så noga med deras synder.
Han satt och talade med Gunnulv om detta, och brodern hörde på med ett avlägset, underligt leende kring den långa, smala munnen. Det såg ut som om han alltid sög in underläppen litet, så som man lätt råkar göra när man tänker skarpt på en sak, är nära ett avgörande men ännu inte har kommit till full klarhet i sina tankar. Det var redan frampå natten. Alla de andra på gården sovo uppe i stugan; bröderna visste att de ensamma voro vakna. Och de voro bägge gripna av det underliga i att de nu sutto här, de två ensamma —. Ljudet av havsbruset och stormen nådde dem dovt och dämpat genom torvväggarna. Då och då fläktade ett vinddrag in, livade upp glöden i eldstaden och kom tranlampans låga att flämta till ett tag. Där fanns inget bohag i kojan; bröderna sutto på den låga jordbänk, som löpte runt tre sidor av rummet, och mellan dem låg Gunnulvs skrivbräde med bläckhorn, gåspenna och ett hoprullat pergament. Gunnulv hade setat och skrivit upp ett och annat som brodern sade honom, om stämmor och om bofasta mäns gårdar, om sjömärken och om väderlekstecken och ord på samefolkets språk — allteftersom Erlend kom att tänka på det. Gunnulv styrde själv skeppet — Sunnivasnäckan hette det, ty predikarebröderna hade korat Sankta Sunniva till skyddshelgon för detta sitt företag. »Ja, bara I icke rönen samma öde som Seljemännen», sade Erlend, och åter smålog Gunnulv litet.
»Du kallar mig orolig, du, Gunnulv», började den förre igen. »Vad skulle man då kalla dig? Först drev du hit och dit i sydländerna under alla de åren, och du har icke väl kommit hem, så drar du bort från prästgäll och prebenden för att predika för puken och hans ungar norr om Velli-å. Icke kan du deras mål, och icke förstår de ditt. Det tyckes mig att du är ännu mera ostadig än jag.»
»Jag äger varken gods eller fränder att svara! för», sade munken. »Jag har nu löst mig från alla band, men du har bundit dig, bror.»
»Åja. Den är väl fri som intet äger.»
Gunnulv svarade:
»Allt vad en man äger håller honom fastare än han håller det.»
»Hm. Ånej, Guds död likväl. Låt vara att Kristin håller mig fast — men godset och barnen vill jag nu icke skola äga mig —»
»Tänk icke så, bror», sade Gunnulv sakta. »Ty då kan det lätteligen gå så att du mister det.»
»Nej, jag vill icke bli slik som de andra karlarna — de stå i mullen sin upp under käkarna», sade Erlend skrattande, och brodern log också litet.
»Fagrare barn än Ivar och Skule har jag då aldrig sett», yttrade han. »Jag tänker du såg så ut i den åldern — icke är det underligt att vår mor älskade dig så mycket.»
