Bägge bröderna stödde ena handen mot skrivbrädan, som låg mellan dem. Till och med i det svaga ljuset från tranlampan syntes det hur olika dessa två mäns händer voro. Munkens bar och utan ringar, vit och muskelfast, mindre och mycket knubbigare än de andres, såg i alla fall mycket starkare ut — ehuru Erlends näve nu var hård som horn på insidan, och ett blåvitt ärr efter ett pilskott fårade den mörka huden från handleden och upp under ärmen. Men fingrarna på Erlends smala, brungarvade hand voro torra och knutiga i lederna som trädkvistar och fullsatta med gyllne ringat och stenar.
Erlend hade lust att ta sin brors hand, men han blygdes — så drack han honom bara till och grinade litet åt det dåliga ölet.
»Hon tycktes dig vara helt frisk och sund nu, Kristin?» frågade Erlend därpå.
»Ja, hon blomstrade som en ros, när jag var på Husaby i somras», sade munken och log litet. Han väntade en stund, så sade han allvarligt: »Jag vill be dig om detta, broder — tänk något mer på Kristins och barnens välfärd än du hittills gjort. Och låt råda dig av henne och gör de köpenskaper som hon och Sira Eiliv ha avtalat: de bida endast ditt samtycke för att fullfölja dem.»
»De rådslagen hennes, som du talar om, lika mig ej rätt väl», sade Erlend tvekande. »Och nu blir dock min ställning också annorlunda —»
»Dina egendomar få större värde, om du samlar jorden mera», svarade munken. »Mig tycktes Kristins råd förståndiga, när hon framställde dem.»
»Där finns nu väl icke heller i Norges land en kvinna som lägger råd med större frihet än hon gör», sade Erlend.
»Till sist blir det dock du som råder», svarade Gunnulv åter. »Och du, du råder nu över Kristin också efter ditt behag», sade han, underligt svag i rösten.
Erlend skrattade tyst, nere i strupen, sträckte på sig och gäspade. Så sade han med ens allvarsamt: »Du har nu rått över henne, du också bror min. Och det är ej så fritt för att icke detta någon gång kommit emellan vår vänskap.»
»Menar du vänskapen mellan dig och din hustru eller mellan oss två bröder»? frågade munken långsamt.
»Bådadera», svarade Erlend, som om det var en tanke som först nu föll honom in. »Så from tarvar nu väl icke en lekmänniska vara», sade han i lättare ton.
»Jag har rått henne som jag trodde det var bäst. Som det är bäst», rättade han sig själv.
Erlend såg på munken i predikobrödernas grova, gråvita kåpa med den svarta kapuschongen bakåtkastad, så att den låg i tjocka veck runt halsen och nedåt skuldrorna. Hjässan var rakad så, att det nu bara var en smal krans av hår kring det runda, magra och
374
