got, som ej vek undan, när hon grep efter stöd, något som ej ledde orätt, när hon kom och var villig att lyda.
Men nu hade han insett — att han sökt vinna hennes tillit för egen del, mycket mer än han sökt styrka hennes tillit till Gud. Erlend hade funnit rätta ordet nu i kväll. Icke min bror mer än alla människors bror. Det var den omväg han måste gå, innan hans brödrakärlek kunde gagna någon.
Två veckor senare hade han delat sin egendom mellan sina
fränder och kyrkan och iklätt sig Predrikarlivs ordensdräkt. Och nu,
denna vår, då alla sinnen voro skakade ända till grunden av den
förfärliga olycka som övergått landet — att ljungelden satt eld
på Kristkyrkan i Nidaros och halvt ödelagt Sankt Olavs hus —
hade Gunnulv fått ärkebiskopens stöd för sin gamla plan.
Tillsammans med broder Olav Jonsson, som var prästvigd liksom han själv,
och tre yngre munkar, en från Nidaros och två från Predikarliv i
Björgvin, drog han nu norrut för att bringa ordets ljus till de
osaliga hedningar som levde och dogo i mörker inom ett kristet lands
gränser.
Kristus, du korsfäste! Nu har jag sålt allt det som kunde binda mig. Mig själv har jag sålt åt dig, om du vill värdigas med mitt liv friköpa satans trälar. Tag mig, så att jag må känna att jag är din träl, ty då äger jag också dig! — Så skulle väl en gång, en gång igen hans hjärta sjunga och jubla i bröstet, liksom det sjungit och klappat, när han gick över de gröna slätterna vid Romaborg, från pilgrimskyrka till pilgrimskyrka — »Jag är min älskades, och till honom står min åtrå —»
Bröderna lågo och tänkte sig till sömns på var sin bänk i den lilla kojan. Ett litet glöd glimmade på eldstaden mellan dem. De tänkte sig längre och längre bort från varandra. Och nästa dag for den ene åt norr och den andre åt söder.
Erlend hade lovat Haftor Graut att fara ut till Godö och ta hans
syster med söderut. Hon var gift med Bård Åsulvsson i Lensviken
— han var också en frände till Erlend, men på långt håll.
Första morgonen, då Margygran sköt ut ur Godösundet; med seglet svällande mot blåa fjäll för den fina brisen, stod Erlend uppe på lyftningen i aktern. Ulv Haldorsson skötte rodret. Då kom fru Sunniva ditupp. Hon hade kappans hätta nedfälld, och vinden strök huvudlinet bakåt från hennes solskensgula, krusiga hår. Hon hade samma slags sjöblå, glittrande ögon som brodern, och som han var hon ansiktsfager men starkt fräknig, också på de små, fylliga händerna.
Alltifrån första kvällen han såg henne på Godö — deras ögon möttes, så sågo de åt sidan och måste le helt förstulet båda två — hade Erlend vetat att hon genomskådade honom — och han hen-
