ne. Sunniva Olavsdotter, henne kunde han ta med bara näven, och hon väntade att han skulle göra det.
Nu medan han stod med hennes hand i sin — han hade hjälpt henne upp — kom han att se in i Ulvs råa och mörka ansikte. Ulv visste det nog också. Han blev underligt skamsen vid mannens blick. Han mindes med ens allt som denne hans frände och följesven hade haft medvetskap om — varje galenskap han givit sig in i alltifrån de tidigaste ungdomsåren. Ulv behövde ej se så hånfullt på honom — han hade nu icke ämnat komma denna fru närmare än heder och dygd tillstadde, så tröstade han sig själv. Han var så pass gammal nu och vis av skadan, så han kunde släppas norrut till Hålogaland utan att låta snärja sig i vanvett av en annan mans hustru. Han hade en hustru själv nu — han hade varit Kristin trogen, från första dagen han sett henne tills nu — ett och annat som hänt där norrut kunde ingen förnuftig man räkna med. Men eljest hade han icke sett på en kvinna — på det sättet. Han visste det själv — med en norsk kvinna, och därtill en av deras egna jämbördiga — nej, han skulle aldrig få en timmes frid i sin själ, om han svek Kristin så. — Men denna resan söderut med henne här ombord — den kunde nog bli farlig.
Något hjälpte det ju att de fingo ganska hårt väder längre fram, så att han hade annat att göra än att skämta med fru Sunniva. I Dynö måste han söka hamn och ligga över några dagar. Medan de lågo där, hände något som vållade att hon tycktes honom mycket mindre förledande.
Erlend med Ulv och ett par till av männen sovo i samma stuga där hon och hennes tärnor lågo. En morgon var han ensam därinne, och hon hade ej ännu stigit upp. Då ropade hon på honom — sade att hon tappat ett fingerguld i sängen. Han måste komma och hjälpa henne leta — hon kröp omkring på knäna i sängen och var i bara linnet. De råkade nu röra vid varandra rätt som det var, och varje gång fingo bägge två det förstulna leendet i ögonen. Så tog hon fatt i honom — Ja, han hade väl ej själv burit sig så övermåttan höviskt åt, tid och ställe voro ju därefter — men hon var så fräckt och oblygt villig att han blev alldeles kall med ens. Skamröd vände han sig från detta ansikte, som var upplöst av skratt och lystenhet; han ryckte sig lös utan vidare förklaring och gick ut, skickade så hennes tjänstemör in till deras fru.
Nej, djävulen heller, han var väl icke en mus, som lät sig fångas i sänghalmen! En sak var att själv locka — en annan att låta locka sig. Han måste i alla fall skratta — här stod han och hade flytt från en fager kvinna, som Josef den ebreiske. Ja, det händer ett och annat till sjöss, och till lands med.
Nej, fru Sunniva — Åh, han måste minnas en — en som han kände. Hon hade gått till möten med honom i ett härbärge för lösa ledingskarlar — och hon kom så tuktig och värdig som en
378
