De foro från det ena gästabudet till det andra, och så följde hon ju med konungens syssloman på hans färder. Erlend höll nu ännu flera män på Husaby, bud och brev byttes mellan honom och hans länsmän och ombudsmän. Erlend var alltid munter och glad — skulle icke han duga till syssloman — han som hade stångat skallen mot snart sagt varje balk i landslagen och kyrkolagen! Slikt lärde man sig nog och glömde det icke. Lätt och snabb uppfattning hade han för övrigt, och han hade fått god undervisning i uppväxtåren. Nu kom det fram igen. Han vande sig att läsa brev själv och hade fått en islänning till skrivare. Förr hade Erlend satt sitt sigill under allt vad andra läste upp för honom och knappast sett på en enda skriven rad — det hade Kristin fått erfara under dessa två år, då hon blivit förtrogen med allt som fanns i hans brevkistor.
Nu kom det en sorglöshet över henne som hon aldrig förr känt. Hon blev själv livligare, mindre stillsam när hon var ute bland folk — ty hon kände att hon var mycket vacker nu, och hon var fullkomligt frisk och sund, för första gången sedan hon blev gift. Och om kvällen, när hon och Erlend lågo tillsammans i en främmande säng, på ett loft i någon av storgårdarna eller i en bondstuga, så skrattade de och viskade och skämtade över folk som de träffat och nyheter de hört. Erlend var mera munvig än någonsin, och folk tycktes ännu mer intagna av honom än förr.
Hon såg det med deras egna barn — de voro som yra av hänryckning, när fadern någon gång sysselsatte sig med dem. Nåkkve och Björgulf höllo bara på med sådant som bågar och spjut och yxor nu. Så kunde det hända att fadern hejdade sig, när han gick över tunet, såg på dem och visade dem tillrätta: »Icke så, sonen min — så skall du hålla» — han flyttade den lilla nävens grepp och lade fingrarna i den rätta ställningen. De blevo då utom sig av iver.
De två äldsta sönerna voro oåtskiljaktiga. Björgulf var störst och starkast av barnen, jämnhög med Nåkkve, som var tre halvår äldre, och tjockare. Han hade starkt krusigt, ramsvart hår, det lilla ansiktet var brett, men vackert, ögonen blåsvarta. En dag frågade Erlend ängsligt modern om hon visste av att Björgulf inte såg bra på ena ögat — han skelade också helt litet. Kristin sade att hon inte trodde det hade någon betydelse, det växte nog bort. Det hade blivit så att hon alltid minst bekymrat sig om detta barnet — han hade blivit född då hon var uttröttad av omsorgerna om Nåkkve, och Gaute hade följt så snart efter. Han var det kraftigaste av barnen, visst också klokast, men han var fåmält. Erlend höll mest av den sonen.
Fast han ej gjorde det klart för sig själv, hade han något emot Nåkkve, för att pojken kommit olägligt och för att han skulle uppkallas efter hans far. Och Gaute var ej sådan han väntat sig.
380
