Därtill kom att de hade ej länge varit gifta, innan han förstod — att hon aldrig skulle komma att föda honom ett levande, fullgånget barn. Han märkte att hon själv sörjde över det ännu mer än han — det skar som med knivar i hans hjärta, när han tänkte på hennes öde i detta avseende. Ett och annat hade kommit till hans kännedom — det var så med henne, därför att herr Finn hade sparkat och slagit henne, så att det flera gånger gått på tok för henne, medan hon var gift med honom. Han hade varit alldeles vanvettigt svartsjuk på sin unga, vackra fru. Hennes fränder hade velat skilja henne från honom, men Halfrid menade att det var en kristen hustrus skyldighet att stanna hos sin man, hurudan han än var.
Men fick han ej något barn med henne, så måste det också bli så att han i alla sina dagar kände att det var hennes jord de bodde på, hennes rikedomar han styrde med. Han ställde förståndigt och med omtanke. Men under dessa år växte där fram inom honom en längtan efter Formo, hans farmors ättegård, som det alltid varit meningen att han skulle överta efter fadern. Han kom att tänka att han hörde hemma där norrut i Gudbrandsdalen ännu mer än i Romerike.
Folk fortfor att kalla hans hustru fru Halfrid såsom på hennes första mans, riddarens, tid. Härigenom kände han sig än mera som hennes förvaltare på Manvik.
Så var det en dag de sutto ensamma i rummet, Simon och hans hustru. En av tärnorna hade just varit inne ett ärende. Halfrid såg efter henne.
»Jag undrar», sade hon —, »jag är rädd Jorunn är med barn i sommar —»
Simon satt med en båge i knät och rättade på låset. Han bytte om skruvjärn, kikade med ett öga i fjäderverket och svarade utan att se upp:
»Ja, och det är mitt.»
Hustrun sade ingenting. När han till sist såg upp på henne, satt hon och sydde, lika ivrigt med sitt arbete som han hade varit med sitt.
Simon var uppriktigt ledsen. Ledsen för att han sårat sin hustru så, ledsen för att han inlåtit sig med flickan och förargad över att han påtagit sig faderskapet. Han var långtifrån säker på det själv — Jorunn var lättköpt vara, hon. Egentligen hade han aldrig tyckt om henne; hon var ful, men munvig och rolig att prata med, och det var hon som alltid setat uppe och väntat på honom, när han kom sent hem förra vintern. Han hade svarat överilat, för att han väntat sig att hustrun skulle klaga och klandra honom. Det var dumt tänkt, han borde vetat att Halfrid skulle hålla sig för god för slikt. Men nu var det gjort — ta tillbaka sitt eget ord ville han icke. Så fick han finna sig i att heta far till sin tärnas barn, antingen han var det eller ej.
