och blekt och sorlade och skvalpade litet på den låga strandbrädden. Simon hade knappast sovit mer än en timma åt gången, allt sedan den natten då gossen föddes — det tycktes honom nu mycket länge sedan, och han var så trött att han knappt förmådde sörja.
Han var då tjugusju år gammal.
Frampå sommaren, sedan boet blivit skiftat, överlämnade Simon
Manvik till Stig Håkansson, Halfrids farbrors son. Själv flyttade
han till Dyfrin och bodde där över vintern.
Gamle herr Andres låg till sängs med vatten i benen och många krämpor och plågor; det led mot slutet, och han beklagade sig mycket — livet hade icke tett sig så enkelt för honom heller i det sista. Det hade ej gått så för hans vackra och lovande barn som han velat och väntat. Simon satt hos fadern och gjorde sitt bästa för att anslå den glada och skämtsamma tonen från fordom, men den gamle jämrade sig oupphörligt. Helga Saksesdotter, som Gyrd hade fått, hon var så fin, så hon visste ej vad för orimligheter hon skulle hitta på — Gyrd vågade ej säga knyst här i sin egen gård utan att fråga hustrun om lov. Och denne Torgrim, som jämt och ständigt jämrade sig över sin mage — aldrig skulle Torgrim fått hans dotter, om han vetat att mannen var så usel, så han varken orkade leva eller dö. Astrid hade ingen glädje av sin ungdom och sitt välstånd, så länge hennes man levde. Sigrid gick här, bruten och förgrämd — skratt och muntert prat hade hon alldeles vant sig av med, hans rara flicka. Att hon hade fått det barnet — och Simon inga barn! Herr Andres grät, olycklig och gammal och sjuk. Gudmund hade satt sig emot alla de giftermål som hans far bragt på tal, och han hade nu blivit så gammal och skröplig att han låtit pojken topprida honom alldeles.
Men olyckan hade börjat med att Simon och den där flickan från dalen hade satt sig upp mot sina föräldrar. Och det var Lavrans’ skuld — så frimodig den mannen var bland män, så blev han knäsvag inför sitt kvinnfolk. Jäntan hade väl snyftat och skrikit — strax föll han till föga och skickade efter den där förgyllda horbocken från Tröndelagen, som inte ens kunde vänta tills han fick bruden med vigsel. Men hade Lavrans varit herre i sitt hus, då skulle nog också han, Andres Darre, visat att han kunde lära en skägglös pojkvalp att uppföra sig vettigt. Kristin Lavransdotter, hon fick barn hon — en sprittlevande son var elfte månad, hade han hört —.
»Det blir dyrt det, far», sade Simon skrattande. »Arvet blir svårt sönderstyckat då.» Han tog Arngjerd upp i knät — hon kom tassande in i rummet.
»Ja, hon där lär icke vålla att arvet blir delat för smått efter dig — vem som nu skall skifta det», sade herr Andres vresigt. Han
