Första sommaren såg han ej stort till Jörundgårdfolket — han undvek dem med avsikt.
Men söndagen efter sista Mariamässan på hösten kom han att i kyrkan stå bredvid Lavrans Björgulfson, så att det blev de två som skulle ge varandra en kyss, när Sira Eirik hade bjudit den heliga kyrkans frid vara rik i dem alla. Och när han kände den äldre mannens smala, torra läppar mot sin kind och hörde honom viska fridsbönen, blev han underligt gripen. Han förstod att Lavrans menade det mera än som ett blott iakttagande av kyrkans sed.
Han skyndade ut, när mässan var över, men borta vid hästarna träffade han Lavrans, som bad honom följa med hem till Jörundgård och äta där. Simon svarade att hans dotter var sjuk och hans syster satt hos henne. Lavrans bad då att Gud måtte göra barnet friskt och tog avsked med en handtryckning.
Några dagar efteråt hade de arbetat med stor brådska på Formo för att hinna få in sin gröda, ty vädret såg osäkert ut. Det mesta av säden var under tak om kvällen, då den första skuren kom. Simon sprang över tunet i störtregn och flödande gult solsken, som bröt fram genom molnen och lyste på stugan och bergvägggen bakom — då såg han en liten mö, som stod där framför dörren i regnet och solen. Hon hade hans älsklingshund bredvid sig — nu slet den sig lös och hoppade upp kring mannen, och ett vävt kvinnobälte släpade med, fastbundet vid dess halsband.
Han såg att flickan var storfolks barn — hon var utan kappa och barhuvad, men hennes vinröda klänning var av köpstadskläde, utsydd och häktad över bröstet med en förgylld sölja. Ett silkessnöre höll det storvågiga, regnmörka håret ur pannan. Flickan hade ett livligt litet ansikte med bred panna och spetsig haka och stora, strålande ögon, och hennes kinder voro flammande röda, som om hon sprungit fort.
Simon förstod vem mön månde vara och hälsade henne med hennes namn, Ramborg.
»Vad vållar att du hedrar mig så, att du kommer hit till oss?»
Det var hunden, sade hon, medan hon följde honom in i huset i skydd för regnet. Den hade fått för vana att springa bort till Jörundgård, nu förde hon den tillbaka. Ja, hon visste att det var hans hund, hon hade sett den springa efter, när han red ut.
Simon bannade henne litet, för att hon gått hit över ensam, han sade att han skulle låta sadla hästar och följa hem henne själv. Men först måste hon nu ha mat. Ramborg sprang genast bort till sängen, där lilla Arngjerd låg sjuk; både barnet och Sigrid blevo strax förtjusta i gästen, ty Ramborg var munter och livlig. Hon liknade ej sina systrar, tyckte Simon.
Han red med Ramborg så långt som till uppfartsvägen till gården, och så ville han vända, men där mötte han Lavrans, som just de fått veta att barnet icke var hos sina leksystrar på Laugarbru.
