mansdalen — det skulle ha ramlat ned, sade några karlar från Alvdalen, som kommit ditöver en dag. Så gick det mesta av kvällen. Till sist högg Simon in:
»Nu vet jag icke — har Ramborg sagt något till dig om en sak som vi talades vid om en kväll?»
Lavrans sade långsamt:
»Det tyckes mig att du kunde gärna talat med mig först, Simon — du kan väl tänka vad slags svar du skulle fått. Jaja — jag förstår att det kan ha fallit sig så, att du kom att nämna något först till mön — och ej skall det göra någon skillnad. Jag är glad att jag får lämna mitt barn i en god mans händer.»
Sen var det inte stort mera att säga, tyckte Simon. Underligt var det i alla fall — här satt han, som aldrig hade tänkt på att träda en ärlig mö eller fru för när, och var bunden av sin heder att gifta sig med en som han helst ville slippa att få. Han gjorde emellertid ett försök:
»Det är nu ej heller så, Lavrans, att jag giljat till din dotter bakom din rygg — jag tänkte jag var så gammal att hon skulle icke ta det för mer än broderskap från förr i tiden, att jag talade så mycket med henne. Och tyckes dig jag är för gammal för henne, så skall jag ej undra på det eller låta det störa vänskapen mellan oss.»
»Få män har jag mött som jag hellre ville sett i sons ställe än dig, Simon», sade Lavrans. »Och jag ville ju gärna själv ge bort Ramborg. Du vet vem som blir hennes giftoman, när jag är borta.» Det var första gången det gjordes någon hänsyftning på Erlend Nikulausson mellan dessa två. »På många vis är min måg en bättre man än jag tog honom för, då jag först blev bekant med honom. Men jag vet icke om han är den rätte till att råda klokt, när det gäller en ung mös giftermål. Och jag märker på Ramborg att detta vill hon gärna själv.»
»Så menar hon nu», sade Simon. »Men hon är nätt och jämnt ute ur barndomen. Därför ärnar jag icke nödga dig, om din mening är att detta bör lämnas oavgjort tills vidare —»
»Och jag», sade Lavrans, han rynkade pannan litet, »ärnar icke tvinga min dotter på dig — det bör du icke tro.»
»Du må tro», sade Simon hastigt, »att det finns icke mö i Norges land som jag hellre vill ha än Ramborg. Det är så, Lavrans, att det tyckes mig alltför god lycka för mig, om jag får så fager och ung och god en brud, rik och ättad från de förnämligaste släkter. Och dig till svärfar», sade han litet förläget.
Lavrans smålog brydd:
»Åh, du vet ju vad jag har för mening om dig. Och du kommer att handskas så med barnet mitt och arvet hennes att vi aldrig få orsak att ångra detta avtal, hennes mor och jag —.»
»Det lovar jag med Guds och alla heliga mäns hjälp», sade Simon
