nan. »På slikt sätt råder folk nu för tiden över sina barn. Åt Gud giva de döttrar, som äro halta och svagsynta och fula och lytta, eller låta de honom få tillbaka de barn, vilka de tycka att han givit dem till överlopps. Och likafullt undra de över att det icke är heliga män och mör, alla de som bo i klostren —.»
Broder Edvin tog henne med sig in i skrudhuset och visade henne
klostrets böcker, som förvarades i en ståndkista där; det var de allra
fagraste bilder i dem. Men när en av munkarna kom in, sade han
att han skulle endast söka reda på ett åsnehuvud att teckna av.
Efteråt skakade han på huvudet åt sig själv:
»Ja, där ser du fruktan, Kristin — men de äro så rädda om sina böcker här i huset. Hade jag den rätta tron och kärleken, då stod jag icke på slikt sätt och ljög för broder Åsulv. Utan då kunde jag tagit dessa gamla skinnvantarna och hängt upp dem på solstrålen därborta —»
Hon var över till gästhuset med munken och fick ett mål mat, men eljest satt hon i kyrkan hela dagen och såg på hans arbete och samtalade med honom. Och icke förrän Lavrans kom dit för att hämta henne, mindes vare sig hon eller munken det bud, som skulle ha sänts till skomakaren.
De dagarna Kristin var i Hamar kom hon efteråt bättre ihåg än
allt annat som hände henne på den långa resan. Oslo var nog en större
stad än Hamar, men nu hade hon dock redan sett en köpstad, så den
föreföll henne ej så märkvärdig. Hon tyckte inte heller där var så
vackert på Skog som på Jörundgård, fastän husen visserligen voro
finare — men hon var glad hon inte skulle bo där. Gården låg i en
lid — och nedanför var Bottenfjorden, grå och dyster med svart
skog; på andra stranden och bakom husen stod skogen med himlen
ända ned på trädtopparna. Det fanns inga höga och branta fjällsidor
liksom hemma, som kunde lyfta himlen högt upp över en och skänka
trygg begränsning av synkretsen, så att världen blev varken för stor
eller för liten.
Hemfärden var kall. Det var ännu icke advent, men när de kommo ett stycke upp i dalen, låg där snö; så fingo de låna slädar och åkte största delen av vägen.
Med gårdsbytet gick det så att Lavrans överlät Skog till sin bror Åsmund med lösningsrätt för sig och sina efterkommande.
III
Våren efter Kristins långa resa födde Ragnfrid en dotter. Bägge föräldrarna hade nog önskat att det blivit en son, men de tröstade sig snart och fattade den innerligaste kärlek till liten Ulvhild. Hon
32
