Så räckte de varandra handen. Simon mindes den första gången han hade handfäst ett sådant avtal med Lavrans. Hjärtat krympte samman och gjorde ont i hans bröst.
Men Ramborg var ett bättre gifte än han kunnat vänta sig. Det var bara de två döttrarna som skulle skifta arvet efter Lavrans. Och han finge komma i sons ställe hos den man han alltid hade vördat och älskat mest av alla han kände. Och Ramborg var ung och söt och frisk.
Och han måtte nu väl äntligen ha fått vuxen mans vett! Hade han gått här och tänkt han skulle få den som änka, som han icke fått när hon var mö — sedan den andre njutit hennes ungdom — och med ett tjog styvsöner av den arten — nej, då vore han värd att hans bröder läte lysa honom omyndig och berövade honom rätten att sköta sina egna angelägenheter. Erlend blev så gammal som stenen i berget — det blev slika sällar alltid —.
Ja, de skulle nu alltså heta svågrar. De hade ej sett varandra sedan den kvällen i det där huset i Oslo. Nå, det måste då vara ännu mindre behagligt för den andre att minnas det än för honom.
Han skulle bli Ramborg en god make, förutan svek. Men det var ej fritt för att icke det barnet hade lockat honom i en fälla —.
»Du sitter och ler?» sade Lavrans frågande.
»Log jag —? Det var något som rann mig i hågen —.»
»Du får säga vad det är, Simon — så jag kan få mig ett skratt, jag också.»
Simon Andresson fäste sina små, skarpa ögon på den andre.
»Jag tänkte på — kvinnor. Jag undrar om någon kvinna aktar mänsklig heder och lag så som vi göra sinsemellan — om hon eller hennes kan vinna något på att hon trampar på dem. Halfrid, min första hustru —. Ja, detta har jag icke nämnt för någon kristen själ förut, Lavrans Björgulfson, och jag nämner det icke för någon annan än dig. Hon var en så god och from och rättskaffens kvinna att hennes like tror jag näppeligen har levat — jag har sagt dig hur hon tog det att Arngjerd kom till. Men den gången vi märkte hur det var med Sigrid — ja, hon ville att vi skulle hålla min syster gömd och hon skulle låtsa som om hon själv vore olätt och giva ut Sigrids barn för sitt. Så hade vi en arvinge och barnet var välbärgat och Sigrid kunde stanna hos oss och behövde ej skiljas från det. Icke tror jag hon förstod att detta skulle varit svek mot hennes egna fränder —.»
Lavrans sade en stund efteråt:
»Du kunde setat på Manvik, du då, Simon —»
»Ja» Simon Darre skrattade hårt. »Och kanske med lika god rätt som mången man sitter på den jord han kallar sitt fäderneodal. Efter vi icke ha annat att lita på i slika saker än kvinnors heder —.»
Lavrans drog häftigt huvan över falkens huvud och lyfte upp den på sin handled.
392
