mellan de sittandes ben — så ut och bort till hundarna vid eldstaden. Matro för de vuxna blev det ej mycket av. Modern och fadern talade nog med sina barn och bådo dem sätta sig snällt stilla, men barnen brydde sig inte om det; föräldrarna skrattade också hela tiden åt dem och tycktes ej ta deras självsvåld vidare allvarligt — inte ens då Lavrans i tämligen skarp ton bad en av sina män gå ned med valparna i stugan inunder, så folk kunde höra vad de själva sade häruppe på loftet.
Husabyfolket skulle sova i högloftet, och efter måltiden, medan det bars fram mera att dricka åt männen, togo Kristin och hennes tärnor barnen bort i ett hörn för att kläda av dem. De hade smetat ned sig så med maten att modern ville tvätta av dem litet. Men de små ville inte bli tvättade, och de stora skvätte vatten, och alla foro de hit och dit i rummet, för vartenda plagg som kvinnorna fingo plockat av dem. Till sist hade de dock alla kommit upp i den ena sängen, men där fortsatte de att väsnas och tumla om och knuffas hit och dit, så att dammet yrde och det luktade hö i hela rummet. Kristin skrattade och sade helt lugnt att de voro så uppspelta av att vara på ett främmande ställe.
Ramborg följde sin fästman ut och gick med honom ett stycke bort mellan gärdena i vårnatten. Gyrd och Geirmund hade ridit i förväg. Simon stod och sade godnatt, han hade redan foten i stigbygeln — då vände han sig åter om mot flickan, tog henne i sina armar och tryckte det unga barnet hårt intill sig, så att hon jämrade sakta och lycksaligt.
»Gud signe dig, Ramborg min — så fin och fager du är — alltför fin och fager åt mig», mumlade han ned i hennes ostyriga lockar.
Ramborg stod och såg efter honom, medan han red bort i måndiset. Hon gned sig på överarmen — han hade hållit henne så att det gjorde ont. Yr av glädje tänkte hon att — nu var det bara tre dygn tills hon skulle vara gift med honom —
Lavrans stod med Kristin framför barnens säng och såg henne
lägga de små varelserna till rätta. De äldsta voro redan stora gossar
med magra kroppar och slanka, torra lemmar, men de små voro
knubbiga och rosenvita, med veck i hullet och gropar i lederna. En
vacker syn tycktes det honom, där de lågo, röda och varma, fuktiga
av svett i det yviga håret, och andades lugnt i sömnen. Det var
friska, vackra barn — men aldrig hade han sett så illa uppfostrade
ungar som hans dottersöner. Väl var det ändå att inte Simons syster
och svägerska varit här i kväll. Men han skulle väl icke tala om
barnuppfostran han — Lavrans suckade litet och gjorde
korstecknet över de små huvudena.
Så drack Simon Andresson bröllop med Ramborg Lavransdotter,
och det var ståtligt och präktigt på alla vis. Brud och brudgum sågo
