visste, måste då väl han ha levat så kristligt som något Adams barn, så när som på helgonen.
Djupt fördold i Kristins hjärta rörde sig en aning om varför hennes far strävade så att komma nära och alltjämt närmare Gud. Men hon vågade icke se klart.
Hon ville ej tillstå för sig själv att hon såg hur förändrad fadern var. Han hade ju icke åldrats så synnerligen mycket: han hade kvar sin smärta gestalt och förde sig med rak och vacker hållning. Håret var starkt grånat, men detta föll ej i ögonen, därför att han alltid varit så ljus. I alla fall — i hennes minne spökade bilden av den unge, strålande vackre mannen — kindernas friska rundning i det långsmala ansiktet, hudens skära rodnad under solbrännan, munnen röd och fyllig med starkt svängda läppar. Nu hade hans muskelfylliga kropp torkat in till bara knotor och senor, ansiktet var brunt och skarpt som skuret i trä, kinderna insjunkna och magra med en muskelknut vid var mungipa. Ja, men han var ju ingen ung man längre — fast han ej var så särskilt gammal heller.
Stillsam, besinningsfull och tänkande hade han alltid varit, och hon visste att han alltfrån barndomsdagarna med särskild iver hade följt kristendomens bud, haft sin lust i mässor och bönerna på romarspråket och troget gått i kyrkan, såsom det ställe där han fann sin bästa fröjd. Men alla hade känt att frimodighet och livsglädje böljade brett och lugnt i den stillsamme mannens håg. Nu var det som om något ebbat ut ur honom.
Hon hade ej sett honom drucken mer än en enda gång, sedan hon kom hem — en kväll under bröllopet på Formo. Då hade han raglat något och talat med tjock röst, men han hade inte varit vidare munter. Hon mindes från sin barndom — vid de stora ölgillena under högtiderna och vid gästabud — när fadern gapskrattade och slog sig på låren vid varje skämt, gav sig i dragkamp och brottning med alla män som voro namnkunniga för kroppsstyrka, prövade hästar och sprang i dans, men skrattade allra mest själv när han var osäker på foten, strödde ut gåvor och överflödade av välvilja och vänsällhet mot alla människor. Hon förstod att hennes far behövde det stora ruset till omväxling med det ständiga arbetet, de stränga fastor han iakttog och det stilla hemlivet med hans närmaste, som i honom sågo sin bästa vän och sitt stöd.
Hon förstod också att hennes man aldrig kände detta behov att berusa sig, därför att han så föga lade band på sig, om han än var aldrig så nykter — han följde ständigt sina hugskott utan att grubbla mycket över rätt och orätt eller vad folk räknade för gott skick och förståndigt folks sedvänja. Erlend var den måttligaste man i fråga om starka drycker som hon hade känt — han drack för att släcka törsten och för sällskaps skull, utan att bry sig vidare om det.
Nu hade Lavrans Björgulfson mistat den gamla goda glädjen vid ölbägaren. Han hade ej längre det inom sig som han behövde ge
398
