helt nöjd och belåten som en rättfärdig man. Han var god vän med Ragnfrid och lade tydligt i dagen att han höll hjärtligt av sin svärfar. Lavrans tycktes också vara nöjd med sin måg. Men så ömtålig och misstänksamt vaken hade Kristin nu blivit att hon kände att i hennes fars godhet mot Erlend fanns det mycket av den överseende barmhärtighet Lavrans alltid haft för varje liv som tycktes honom föga dugligt till att reda sig själv. Hans tillgivenhet för den andra mågen var icke sådan — Simon bemötte han som en vän och vederlike. Och fastän Erlend stod svärfadern mycket närmare i ålder än Simon gjorde, så sade Simon och Lavrans du till varandra, men alltsedan Erlend blivit Kristins fästman, hade Lavrans sagt du till honom och Erlend I till fadern. Lavrans hade aldrig erbjudit någon ändring i detta.
Också Simon och Erlend voro goda vänner, när de råkades, men de sökte icke varandras sällskap. Kristin fortfor att känna en hemlig skygghet för Simon Darre — för vad han visste om henne, och ännu mer emedan hon visste att den gången hade han stått där med heder och Erlend med skam. Det gjorde henne ursinnig, när hon tänkte på att till och med detta tycktes Erlend ha kunnat glömma. Följaktligen var hon ej alltid så älskvärd mot mannen. Var Erlend då vid sådant lynne att han tog hennes retlighet godmodigt och undfallande, så förargade det henne att han ej lade vid sig hennes ord. En annan dag kunde det hända att hans tålamod var mycket kort, och då blev han häftig, men hon svarade kärvt och kallt.
En kväll sutto de på Jörundgård i den gamla arenstugan.[1] Lavrans trivdes fortfarande bäst i detta huset särskilt vid regnväder och tung luft som i dag, ty i storstugan under högloftet var det platt tak, och där blev röken från eldstaden plågsam, men i arenstugan drog sig röken upp under ryggåsen, om de också måste stänga ljuren för vädrets skull.
Kristin satt vid härden och sydde; hon var vid dåligt lynne och hade tråkigt. Mittemot henne halvsov Margret över sin sömnad och gäspade alltemellanåt; hennes egna barn väsnades och bråkade i stugan. Ragnfrid var på Formo, och de flesta av tjänarna voro ute. Lavrans satt i sitt högsäte och Erlend överst på ytterbänken; de hade schackbrädet mellan sig och flyttade brickorna under tystnad och med mycken eftertanke. En gång då Ivar och Skule höllo på att slita en valp i två stycken mellan sig, steg Lavrans upp och tog det gnällande lilla kräket ifrån dem; han sade ingenting, utan satte sig till spelet igen med hunden i knät.
Kristin gick bort till dem, stod med ena handen på sin mans axel och såg på. Erlend var mycket mindre skicklig schackspelare än svärfadern, så han förlorade oftast, när de spelade tavel om kvällarna, men dylikt bar han med lugn och jämnmod. Denna kväll spe-
- ↑ Stuga med eldstad, »aren».
402
