lade han särskilt illa. Kristin stod och anmärkte på honom — inte alltför blitt och älskvärt. Då sade Lavrans till sist, något barskt:
»Icke kan väl Erlend hålla sina tankar vid leken, när du står och oroar honom. Vad vill du här, Kristin — tavellek har du aldrig haft förstånd på!»
»Nej, er synes visst att jag icke har förstånd på något —»
»Ett ser jag att du icke har förstånd på», svarade fadern skarpt, »och det är hur det höves en hustru att tala till sin husbonde. Det vore bättre du ginge bort och lugnade ungarna dina — de larma värre än vilda jakten —»
Kristin gick bort och satte sina barn i en rad på bänken och sig själv bredvid dem.
»Varen stilla nu, sönerna mina», sade hon, »er morfar vill icke att I skolen leka och skämta härinne.»
Lavrans såg bort på dottern men teg. En stund efter kommo »fostermödrarna» in, och Kristin, tärnorna och Margret gingo med barnen för att lägga dem. Erlend sade, när han och svärfadern blivit ensamma:
»Jag skulle önskat, svärfar, att I icke haden tillrättavisat Kristin så. Kan det trösta henne att hacka på mig, när hon är vid dåligt lynne så — tala med henne gagnar ingenting till, och hon tål ej att någon säger ett ord om hennes barn —»
»Än du då?» frågade Lavrans. »ärnar du tåla att sönerna dina växa upp så otuktade? Var hålla tärnorna till, som skola taga vara på och sköta barnen?»
»I eder drängstuga, tänker jag», sade Erlend skrattande och sträckte på sig. »Men icke törs jag säga ett ord till Kristin om hennes tjänstemör — då blir hon storvred, och så låter hon mig höra att icke har hon och jag varit något föredöme för folk —»
Dagen därefter gick Kristin och plockade smultron utmed en äng
söderom gården; då ropade hennes far på henne från smedjans dörr
och bad henne komma in till honom.
Kristin gick, något ovillig. Det var väl Nåkkve igen — i morse hade han lämnat en grind öppen, och de hemmavarande korna hade gått in i en kornåker.
Fadern tog ett glödande järn från ässjan och lade på städet. Dottern satt och väntade, och länge hördes intet ljud utom hammarslagen på det gnistrande smidesämnet, en blivande grytkrok, och städets sjungande svar. Till sist frågade Kristin vad han ville henne.
Järnet var nu kallt. Lavrans satte från sig tång och slägga och kom bort till henne. Med sot i ansiktet och hår, svart på kläder och händer och med det stora förskinnet framför sig, såg han strängare ut än han brukade.
»Jag kallade dig till mig, dotter min, för att jag ville säga dig detta: Här i min gård får du visa din laglige husbonde slik vörd-
