finns där ännu i tråget. Men de som kunde trå efter att vinna makt och rikedom på slikt vis som det följde heder med fordom, i våra fäders tid, de komma icke fram.»
»Det ser så ut. Det är nu så att hedern följer hövdingens märke.»
»Då månde männen mena att med mitt märke följer ringa heder», sade Erling torrt. — »I haven nu hållit eder undan allt som kunde göra edert namn känt, Lavrans Lagmansson —»
»Det har jag gjort så länge jag varit gift man, herre. Det blev jag tidigt — min hustru var sjuklig och tålde föga att färdas bland folk. Och det ser ut som om ätten vår icke ville trivas här i Norge. Mina söner dogo tidigt, och endast en av mina brorsöner levde till vuxen ålder.»
Han blev ledsen för att han kommit att säga detta. Erling Vidkunsson hade själv haft mycken liknande sorg i sitt hem. Hans döttrar voro friska barn och växte upp, men också han hade bara fått behålla en enda av sina söner vid liv, och den gossen skulle vara svag till hälsan. Men herr Erling frågade bara:
»I haven inga nära fränder i morsätten heller, såvitt jag kan minnas.»
»Nej, ingen närmare än morfars systers barn. Sigurd Lodinsson hade bara de två döttrarna, och de dogo båda vid första barnets födelse — min moster fick sitt med sig i graven.»
Så sutto de tysta en stund igen.
»Slika män som Erlend», sade drotseten lågt. »Det är de farligaste. Som tänka litet längre än bara på sitt eget. Men icke långt nog. Ja, är icke Erlend som en lat barnunge —», han snurrade vinbägaren runt på bordet i förargelsen, »han har då rika gåvor? Och välbördig är han och djärv. Men aldrig gitter han höra så mycket om en sak att han förstår den i grund — Och gat han höra en man till slut, så hade han väl glömt det första, innan en kom till det sista —.»
Lavrans såg bort på den andre. Herr Erling hade åldrats mycket sedan han sist såg honom. Han såg ansträngd och trött ut — tycktes fylla ut sätet mindre, Han hade rena, fina anletsdrag, men de voro litet för små, och så var han liksom litet vissen i färgen — hade alltid varit det. Lavrans kände att denne man — ehuru han var en rättskaffens riddare, klok, villig att tjäna utan svek och utan att spara sig, hade något för små mått i alla avseeenden för att kunna vara den främste. Hade han varit ett huvud högre, så hade han väl lättare funnit följesvenner.
Lavrans sade sakta:
»Så klok man är nu också herr Knut att han ser det — om de nu tänka på något tilltag därnere — att i några lönnliga anslag kan han ej ha stort gagn av Erlend —»
»Denne mågen är eder kär på ett vis, Lavrans», sade den andre nästan förargad. »Sant att säga, orsak att älska honom haven I då icke —»
