Lavrans satt och ritade med fingrarna i litet utspillt vin. Herr Erling lade märke till att ringarna sutto så löst på hans ränder nu.
»Haven I det?» Lavrans såg upp med det lilla fina leendet. »Allt likväl tror jag I ären honom blid!»
»Åja, Gud må veta —
— Men I kunnen svärja på, Lavrans, att det är mycket som nu leker herr Knut i hågen — han är far till en son som är kung Håkons dotterson —»
»Det månde även Erlend kunna förstå, att det barnets far har alltför bred rygg, för att den lilla junkern någonsin skall kunna räcka utanför den. Och modern har allt folk i riket emot sig för det giftermålets skull.»
Något senare stod Erling Vidkunsson och spände på sig sitt svärd, Lavrans hade höviskt tagit gästens kappa från kroken, stod med den i händerna — då vacklade han med ens och höll på att falla omkull, men herr Erling tog emot honom i sina armar. Med möda lyckades han släpa den andre, som ju var stor och lång, bort till sängen. Slag var det inte — Lavrans låg där vit i ansiktet och blå om läpparna, med slappa, mjuka lemmar. Herr Erling sprang över gården och fick härbärgsfadern väckt.
Lavrans tycktes helt skamsen, när han kom till sig igen. Ja, det var en svaghet som gjorde sig påmind då och då — det var sedan en älgjakt för två vintrar sedan, då han gått vilse i tätt snöfall. Sådant behövs väl, innan en man lär sig att ungdomen har lämnat honom i sticket — han smålog ursäktande.
Herr Erling väntade, tills munken hade åderlåtit den sjuke, fast Lavrans bad honom inte besvära sig, han som skulle resa vidare så tidigt nästan morgon.
Månen stod skinande högt över fjällen på Meginlandet, och vattnet låg svart därunder närmast intill, men ute på fjorden flöt ljuset som silverflak. Ingen rök från någon ljure — gräset på hustaken glittrade daggigt i månskenet. Icke en människa på köpstadens enda, korta gata, när herr Erling raskt gick de få stegen nedåt till kungsgården, där han sov. Han såg underligt liten och späd ut i månskenet — med den svarta kappan tätt svept kring sig — litet huttrande. Ett par sömniga svenner, som setat uppe och väntat på honom, tumlade ut på tunet med en lykta. Drotseten tog lyktan, skickade männen till sängs — huttrade litet igen, medan han gick uppför trappan till burloftet, där han låg.
VII
Strax efter Bartolomeusmässan begav sig Kristin på hemfärd med sitt stora resefölje av barn, tjänstefolk och resgods. Lavrans red med henne till Hjerdkinn.
410
