De gingo ut på tunet och samtalade, han och dottern, den morgonen han skulle rida nedåt igen. Det var tindrande sol på fjället — myrarna voro redan röda, och sluttningarna gula som guld av dvärgbjörk; ute på vidden glittrade vatten och mörknade igen, alltefter som skuggorna av de stora, blanka godvädersmolnen vandrade däröver. De vällde fram oavlåtligt och sjönko i fjärran skåror och klyftor i alla nakna gråberg och blånande berg med drivor av nysnö och gamla snömassor, som stängde synkretsen långt borta. De små grågröna sädesåkrarna, som hörde till själastugan bröto av så underligt i färg mot denna högtstrålande fjällvärld.
Vinden blåste skarp och frisk — Lavrans drog upp Kristins kapphätta, som hade blåst bakåt över hennes axlar, och slätade med fingret huvudlinets snibb därunder.
»Det tyckes mig du blivit blek och smalkindad hemma i min gård», sade han. »Ha vi icke skött väl om dig, Kristin —?»
»Det haven I. Icke är det det —»
»Det är också en påkostande resa för dig med alla de barnen», tyckte fadern.
»Åh ja. Likväl är det icke för de fem jag har bleka kinder —», hon smålog flyktigt, och då fadern såg på henne, förskräckt och spörjande, nickade hon och log litet igen. Fadern såg bort, men om en stund frågade han:
»Det är då så, förstår jag, att det icke blir så snart törhända som du kan komma hem till dalen igen —?»
»Åtta år skall det nu väl icke bli tills nästa gång», sade hon som förut. Då såg hon en skymt av mannens ansikte, »Far! Åh — far!»
»Tyst, tyst, dotter min —», ofrivilligt grep han om hennes överarmar och hejdade henne, då hon ville kasta sig i hans famn. »Nej, Kristin —»
Han tog hennes hand fast i sin och började gå framåt med henne. De hade kommit bort från husen, gingo nu på en liten stig inåt den gula björkskogen, utan klart medvetande om var de vandrade. Fadern hoppade över en liten bäck, som skar stigen, vände sig om mot dottern och räckte henne handen för att hjälpa henne över.
Hon såg till och med på den lilla rörelsen att han icke var ledig och spänstig längre. Hon hade sett förut — men inte fäst sig vid det — att han ej mera hoppade i och ur sadeln så lätt som han gjort, inte sprang i en loftstrapp, inte lyfte någonting tungt som förr. Han förde sin kropp stelare och mera försiktigt — som om han bar en slumrande plåga i kroppen och for varligt fram för att ej väcka den. Blodet bultade tydligt i halsådrorna, när han kom in från en ritt. Ibland hade hon sett att han var liksom svullen eller pussig under ögonen — hon kom ihåg att en morgon när hon kom in i stugan, låg han halvklädd i sängen med de nakna benen hängande ut över sängkanten; modern satt på huk framför och gned hans fotled.
