»Skall du sörja för var man som ålderdomen fäller, då får du mycket att jämra över, barn», sade han lugnt och stilla. »Du har stora söner själv nu, Kristin, icke kan det väl komma dig oväntat uppå att du ser din far bli snart en åldrig karl. När vi skildes, medan jag var ung, så kunde vi ju ej veta mera då än nu huruvida det var så skickat att vi skulle mötas igen här på jorden. Ännu kan jag leva länge — det går som Gud vill det, Kristin —»
»Ären I sjuk, far?» frågade hon tonlöst.
»Några skröpligheter följa med åren», svarade fadern lätt.
»I ären ej gammal, far. I ären två och femtio år —»
»Min far blev icke så gammal. Kom och sätt dig här med mig —.»
Där var liksom en låg, gräsbevuxen hylla intill en bergvägg, som lutade ut över bäcken. Lavrans häktade av sig kappan, vek ihop den och drog dottern ned med sig för att sitta på den. Bäcken sorlade och porlade över småstenarna framför dem och vaggade en videgren, som hängde ned i vattnet. Fadern satt med blicken riktad utåt de blå och vita fjällen långt bortom den höstliga slätten.
»I frysen, far», sade Kristin, »— tagen min kappa —!» Hon häktade upp den, då tog han den och slog en flik av den om sin axel, så att båda sutto ini den. Han lade sin ena arm om henens midja därunder.
»Det vet du nu väl, Kristin min, ovis är den som begråter en människas bortgång — hellre have dig Kristus än jag, har du väl hört sägas; jag förlitar mig fast på Guds misskund. Den är ej så lång, den tid vänner äro åtskilda. Så tör det kanske tyckas dig stundom, nu medan du är ung, men du har barnen dina och din husbonde. När du blir vid mina år, då kommer du att finna att det är ingen tid sedan du såg oss, som gått bort, och när du räknar de vintrar som förlidit, kommer du att undra över att det var så många —. Nu tyckes mig det är icke länge sedan jag själv var en pilt — och då är det så många år sedan du var den lilla ljusa mön, som lopp efter mig, var jag gick och stod — du följde så kärligt din far — Gud löne dig, Kristin min, för all den glädje jag haft av dig —»
»Ja, lönar han mig som jag lönade dig —», hon sjönk ned på knä framför honom, tog om hans handleder och kysste ini hans händer, medan hon gömde sitt gråtande ansikte i dem. »Åh, far, min käre far — icke förr blev jag vuxen mö än jag lönade eder kärlek med det att jag gjorde er den bittraste sorg —»
»Nej, nej, barn, gråt icke så.» Han drog händerna till sig, lyfte upp henne till sig, och så sutto de som förut.
»Mycken glädje har jag haft av dig också under dessa år, Kristin. Fagra och lovande barn har jag sett växa upp vid ditt knä, en duktig och förståndig kvinna har du blivit — och jag har märkt att mer och mer har du vant dig att söka hjälpen, där den bäst står att finna, när du varit i någon svårighet. Kristin, gullet mitt bästa, gråt
412
