att fadern saktade hästens gång, och hon förstod att han grät, där han red bort från henne.
Hon sprang in i björkskogen, skyndade framåt och började klättra uppåt den lavgula uren i närmaste sluttningen. Men den var storstenig och svår att komma upp i, och det lilla berget var högre än hon trott. Äntligen kom hon upp på toppen, men då hade han försvunnit bland höjderna. Hon lade sig ned i mossan och mjölonriset, som växte på den rundade bergstoppen, och där blev hon liggande och grät med ansiktet tryckt mot armarna.
Lavrans Björgulfson kom hem till Jörundgård sent på kvällen.
Det gick en liten skönt värmande känsla genom honom, när han
såg att folk ännu var uppe i arenshuset — det fladdrade svagt av
eldsken bakom den lilla, lilla glasrutan ut mot svalgången. I det
huset hade han alltid haft mest förnimmelse av hem.
Ragnfrid satt ensam därinne med ett stort syarbete framför sig på bordet — ett talgljus i mässingsstake stod bredvid. Hon reste sig strax, hälsade godafton, lade mera ved på härden och gick själv efter mat och dryck. Nej, hon hade skickat tärnorna i ro för länge sedan — de hade haft en svår dag, men nu var också kornbröd bakat, så det räckte till jul, Pål och Gunstein hade farit till fjälls för att samla mossa. Medan de talade om mossa — ville Lavrans ha till vinterdräkt den väven som var färgad med mossa eller den ljunggröna? Orm i Moar hade varit här i morse och bett att få köpa några läderrep. Hon hade tagit de repen som hängde främst i skjulet och sagt att han kunde få dem till skänks. Jo, det var litet bättre med dottern — såret på benet läktes ihop fint nu —
Lavrans svarade och nickade, medan han och svennen åto och drucko. Men husbonden blev fort färdig med att få i sig maten. Han steg upp, torkade av kniven bak på låret och tog upp ett nystan, som låg vid Ragnfrids plats. Tråden var nystad på en pinne, som var utskuren till en fågel i vardera ändan — den ena var litet sönderbruten i stjärten. Lavrans jämkade på brottet, täljde litet på den, så att den fick kort stjärt. Han hade gjort en hel del sådana nystpinnar åt sin hustru en gång för länge sedan.
»Skall du böta detta själv?» frågade han och såg på hennes söm. Det var ett par av hans läderhosor; Ragnfrid satte lappar på insidan av låren, där de hade nötts mot sadeln. »Det är hårt arbete för dina fingrar, Ragnfrid —»
»Åh —.» Hustrun lade läderstyckena kant i kant och stack hål med sylen.
Svennen sade godnatt och gick ut. Man och hustru voro ensamma. Han stod vid eldstaden och värmde sig med ena foten uppe på kanten och en hand om ljurestången. Ragnfrid såg bort på honom. Då märkte hon att han ej längre hade den lilla ringen med rubinerna — sin mors brudring. Han såg att hon hade sett det.
