nu hennes hand — hon såg på den, sådan den låg i hans, något upplyft. De tre ringarna glänste efter varandra — nederst fästeringen, ovanför vigselringen och sist denna —.
Det kom så underligt för henne. — Hon kom ihåg när han satte på henne den första, framför ljurestången i stugan hemma på Sundbu; deras fäder stodo bredvid. Han var röd och vit, rund i kinderna, nätt och jämnt ute ur barndomen — litet förlägen, när han tog det steget fram från herr Björgulfs sida.
Den andra hade han satt på hennes finger utanför kyrkdörren i Gerdarud, i Guds trefaldiga namn, under prästens hand.
Hon kände att med denna sista ringen hade han vigt sig vid henne igen. När hon snart satt vid hans livlösa kropp, så ville han hon skulle veta att med denna ring hade han fäst vid henne den starka och levande kraft som bott i detta stoft och aska —.
Det kändes som om hjärtat sprang sönder i hennes bröst, blödde och blödde, ungt och våldsamt. Av sorg för den varma och levande älskog, som hon ännu kved lönnligt över att hon gått miste om, av ångestfylld lycka över denna bleka, lysande kärlek, som drog henne med sig mot jordelivets yttersta gräns. Genom det stora mörkret, som skulle komma, såg hon skenet av en annan, mildare sol, kände doften av örterna i lustgården vid världens ända —.
Lavrans lade hustruns hand tillbaka i hennes knä och satte sig ned på bänken, ett litet stycke från henne, med ryggen åt bordet och ena armen över dess kant. Han såg ej på henne, utan in i elden på härden.
Hon sade likväl helt stilla och lungt, när hon åter tog till orda:
»Icke hade jag tänkt, husbonden min, att du hade mig så kär —»
»Jo», svarade han lika stilla.
De sutto tysta en stund. Ragnfrid flyttade sömnaden ur sitt knä bort på bänken bredvid sig. Om en stund frågade hon sakta:
»Det som jag sade dig den natten — har du glömt det —?»
»Glömma slikt kan väl en man icke i denna världen. Och det är så att jag själv känt — bättre blev det icke mellan oss, sedan jag fått veta detta. Ehuru Gud vet, Ragnfrid, att jag stred hårt för att du aldrig skulle märka jag tänkte så mycket på det —»
»Jag visste ej att du tänkte så mycket på det.»
Han vände sig hastigt mot hustrun och såg på henne. Då sade Ragnfrid:
»Min skuld är det att det blev värre emellan oss, Lavrans. Det tycktes mig att kunde du vara mot mig alldeles som förr — efter den natten — då måtte du ha brytt dig ännu mindre om mig än jag hade trott. Hade du blivit mig en hård husbonde efter detta, hade du slagit mig, om så blott en endaste gång, när du fått ett rus, — då kunde jag burit min sorg och min ånger bättre. Men att du tog det så lätt —»
»Har du trott att jag tog det lätt —?»
