Han sköt in ena armen under hennes skuldra och drog henne helt intill sin sida. De lågo en stund så kind vid kind. Så sade hon sakta:
»Nu har jag bett Guds moder bedja för mig den bönen att jag ej måtte leva år och natt efter dig, husbonde min.»
Hans läppar och hans ögonhår snuddade vid hennes kind i mörkret, lätt som fjärilsvingar:
»Ragnfrid min, Ragnfrid min —»
VIII
Kristin satt hemma på Husaby denna höst och vinter och ville ingenstädes fara — hon skyllde på att hon ej var frisk. Men hon var bara trött. Så trött hade hon aldrig varit förr i sitt liv — trött var hon av att förlusta sig och trött av att sörja, och allra mest var hon trött av att grubbla.
Det bliv bättre när hon fått detta nya barnet, tänkte hon — hon längtade så förfärligt efter det; det var som om det skulle skydda henne. Om det blev en son och hennes far dog innan det var fött, så skulle det bära hans namn. Och hon tänkte på hur hon skulle älska detta barnet och amma det själv vid sitt eget bröst — det var så länge sedan hon haft ett spätt barn nu, så hon kom att gråta av längtan, när hon tänkte på att hon nu snart skulle ha ett dibarn i sin famn igen.
Hon samlade åter sina söner kring sitt knä som förr i tiden och bemödade sig om att få litet mera tukt och skick i deras uppfostran. Hon kände att hon handlade enligt sin fars önskan i detta, och det gav henne liksom litet frid i själen. Sira Eiliv hade nu börjat lära Nåkkve och Björgulf bokstäverna och det latinska tungomålet, och Kristin satt då ofta därborta i prästhuset, när barnen voro där och skulle undervisas. Men de voro icke mycket vetgiriga läresvenner, och alla barnen voro oregerliga och yra, så när som på Gaute, så han fortfor att vara moderns skötebarn, som Erlend kallade det.
Erlend hade kommit hem från Danmark vid helgonamässotiden,[1] mycket upprymd. Han hade blivit välkomnad med största hedersbevisning av hertigen och av sin fränka fru Ingeborg; de hade hjärtligt tackat för hans gåvor av pälsverk och silver, han hade ridit i dyst och jagat hjort och hind, och när de skildes, hade herr Knut skänkt honom en kolsvart spansk hingst, under det frun sänt kärlig hälsning och två silvergrå vinthundar till hans hustru. Kristin tyckte att dessa utländska hundar sågo lömska och trolösa ut, och hon var rädd att de skulle göra hennes barn
- ↑ Allhelgonadag.
420
