»Hon menar väl att jag har vållat det», sade Trond Ivarson barskt. Systern såg hätskt på honom och svarade:
»Trond vet vad jag menar.»
Kristin sprang fram till föräldrarna, men de sköto henne från sig båda två, och Tordis, som kom med en kittel varmt vatten, tog henne sakta om skuldrorna och sade: »Gå över till stugan vår, du Kristin, du är i vägen här!»
Hon ville sköta om Lavrans, som satt sig på fotbrädan till sängen, men han sade att det icke var farligt med honom:
»Men kan I icke lindra Ulvhilds pina litet — — Gud hjälpe oss, hon jämrar sig, så det kunde röra stenen i berget!»
»Henne töras vi icke röra vid, förrän prästen eller Ingegerd läkevinna kommer», sade Tordis.
Arne kom in i detsamma med det besked att Sira Eirik icke var hemma. Ragnfrid stod en stund och pressade händerna mot varandra. Så sade hon:
»Sänd bud till fru Åshild på Haugen! Det får nu göra detsamma med allting, blott Ulvhild bliver räddad.»
Ingen gav akt på Kristin. Hon kröp upp på bänken bakom sängens huvudgärd, drog upp benen under sig och lutade huvudet mot sitt knä.
Nu var det som om hennes hjärta klämdes av hårda händer. Fru Åshild skulle hämtas! Modern hade icke velat låta dem sända bud efter fru Åshild ens när hon själv låg för döden i barnsnöd med Ulvhild, ej heller när Kristin var så svårt sjuk i feber. Hon var en trollkvinna, sade folk — bispen i Oslo och domkapitlet hade suttit till doms över henne; hon skulle blivit avlivad eller levande bränd, hade det icke varit för det hon var av så hög börd, att hon hållits som en syster av drottning Ingeborg — men folk sade, att hon förgiftat sin första man, och den hon nu hade, herr Björn, hade hon trollat till sig; han var ung nog att vara hennes son. Hon hade barn också, men de besökte aldrig sin mor, och de två högborna människorna, Björn och Åshild, sutto på ett litet enmansbruk i Dovre och hade mist alla sina rikedomar. Ingen av storfolket i dalen ville ha med dem att skaffa men lönligt sökte man hennes råd, ja fattigt folk gick öppet till henne med sina bekymmer och krämpor. De sade att hon var snäll, men de voro också rädda för henne.
Kristin tänkte att modern, som eljest alltid bad så mycket, väl hellre borde ha anropat Gud och Jungfru Maria nu. Hon försökte själv att bedja — till Sankt Olav i synnerhet, ty hon visste, att han var så god och hade hjälpt så många, som ledo av sjukdom och sår och benbrott. Men hon kunde ej hålla tankarna samlade.
Föräldrarna voro ensamma i stugan. Lavrans hade lagt sig i sängen igen, och Ragnfrid satt lutad över det sjuka barnet, strök alltemellanåt över den lillas panna och händer med en våt duk och fuktade hennes läppar med vin.
