vägen. Antingen fick hon lämna barnet att uppfödas på en av Lavrans gårdar, eller också fick hon vänta på Jörundgård, tills det blev sommar — men då måste han resa hem i förväg. Han framhöll detta för henne om och omigen, men han försökte tala lugnt och övertygande.
Så kom han att tänka på att han borde föra med sig från Nidaros ett och annat, som svärmodern kunde behöva till gravölet — vin och vax, vetemjöl, paradiskorn[1] och dylikt. Men äntligen kommo de dock i väg och hunno fram till Jörundgård dagen före Gertrudsmässan.
Men det blev så helt annorlunda för Kristin att vara hemma än
hon hade tänkt.
Hon måste ju vara överlycklig, för att hon fått se sin far ännu en gång. Då hon påminde sig hans glädje, när hon kom, och hur han hade tackat Erlend för detta, var hon glad. Men hon kände sig stå utanför så mycket nu, och det var smärtsamt.
Det var en knapp månad till den väntade nedkomsten; därför förbjöd Lavrans alldeles att hon hjälpte till med att sköta honom; inte fick hon lov att vaka hos honom på natten med de andra, och inte ville modern tillåta att hon gav den minsta handräckning i allt brådskande arbete. Hon satt hos fadern hela dagen, men det var sällan de blevo ensamma någon stund. Nästan dagligen kommo gäster till gårds — vänner, som ville se Lavrans Björgulfson ännu en gång i livet. Det gladde fadern, fastän han blev mycket trött av det. Han talade muntert och hjärtligt med alla, kvinnor och män, ringa och rika, unga och gamla, tackade för deras vänskap, bad om deras förbön för hans själ, och »Gud låte oss mötas på glädjens dag!» Om nätterna, när bara hans egna voro hos honom, låg hon ovanpå i högloftet, stirrade ut i mörkret och kunde ej sova, för att hon måste tänka på faderns bortgång och på sitt eget hjärtas vrånghet och ondska.
Det led fort mot slutet med Lavrans. Han hade hållit sig uppe, tills Ramborg hade fått sitt barn och Ragnfrid ej mer behövde vara så mycket på Formo; han hade också låtit köra sig dit ned en dag och sett sin dotter och dotterdottern; Ulvhild hade den lilla mön döpts till. Men så lade han sig, och han kom nog ej upp mera.
Han låg i storstugan under högloftet. De hade gjort i ordning ett slags säng åt honom på högsätesbänken där, ty han tålde ej att ha högt under huvudet, då kände han genast yrsel, fick svimningsanfall och hjärtkramp. De tordes ej åderlåta honom mera; det hade de måst göra så ofta under hösten och vintern att han nu var alldelse blodfattig, och han orkade föga äta eller dricka.
Faderns fina, vackra anletsdrag voro skarpa nu, och solbrän-
- ↑ Ett slags peppar.
