nan hade bleknat bort ur hans väderbitna ansikte; det var gult som ben och blodlöst blekt på läpparna och i ögonvrårna. Det rika, ljusa och vitsprängda håret låg oklippt, visset och kraftlöst på kuddens blåmönstrade överdrag, men det som förändrade honom mest var den grova grå skäggroten, som nu växte över underansiktet och nedåt den långa, kraftiga halsen, där senorna framträdde som breda strängar. Lavrans hade alltid varit så noga med att raka sig före varje mässdag. Kroppen var avmagrad, så att den var nästan bara som ett benrangel. Men han sade att han mådde bra, när han låg alldeles utsträckt och ej rörde på sig. Och han var alltid munter och glad.
De slaktade och bryggde och bakade till gravölet, hade sängkläder ute och sågo över dem — allt som kunde undangöras blev gjort nu, så att det skulle kunna vara stilla, när den sista striden kom. Det upplivade Lavrans mycket att höra om dessa förberedelser — hans sista gille skulle icke bli det ringaste som stått där på Jörundgård: hederligt och värdigt skulle han skiljas från sitt husbondevälde. En dag ville han se de två kor som skulle föras med i hans liktåg — som gåva till Sira Eirik och Sira Solmund — och de leddes då in i stugan. De hade fått dubbelt mått foder hela vintern och voro då också så fina och feta som säterkor vid Olavsmässotid, fastän det nu var just i vårknipan. Själv skrattade han allra mest, då den ena tappade något på stuggolvet. Men han var rädd för att hustrun skulle alldeles slita ut sig. — Kristin hade trott att hon själv var en duktig husmor, det hade hon då ord om sig för hemma i Skaun, men hon tyckte nu att jämförd med sin mor var hon alldeles oduglig. Ingen kunde begripa hur Ragnfrid bar sig åt för att hinna med allt vad hon gjorde — och ändå tycktes hon aldrig lång stund vara borta från sin man; hon var också med och vakade varje natt.
»Tänk aldrig på mig, husbonde», sade hon och lade sin hand i hans. »När du är död, då vet du att jag skall vila helt från all slik möda.»
Lavrans Björgulfson hade för flera år sedan köpt sig en vilostad hos predikarebröderna i Hamar, och Ragnfrid Ivarsdotter ville följa hans lik dit och stanna hos det; hon skulle ha provent i en gård som munkarna ägde i staden. Först skulle kistan föras in i kyrkan här hemma, med stora gåvor till den och prästerna, hans hingst skulle föras efter med rustning och vapen, och dessa skulle Erlend lösa ut med fem och fyrtio mark silver. En av hans och Kristins söner skulle väl få detta — helst det barnet hon nu gick med — om det blev en son — kanske blev det Lavrans i Jörundgård en gång i tiden, log den sjuke. På färden ned genom Gudbrandsdalen skulle liket också föras in i flera kyrkor och stå där över natten; dessa voro då ihågkomna med penninggåvor och vaxljus i Lavrans testamente.
424
