En dag nämnde Simon att nu hade, svärfadern fått liggsår — han hjälpte Ragnfrid att lyfta och sköta om den sjuke.
Kristin var förtvivlad över sitt eget svartsjuka hjärta. Hon hade så svårt för att tåla att föräldrarna visade Simon Andresson sådan förtrolighet. Han var hemmastadd på Jörundgård så som Erlend aldrig varit. Nästan varje dag stod hans digra blacka häst bunden borta vid tungärdslet, Simon satt inne hos Lavrans med hatt och kappa på — han skulle ej stanna så lång stund. Snart kom han i dörren och ropade att de fingo ställa in hans häst i alla fall. Han var inne i alla faderns affärer, hämtade brevskrinet och tog reda på handlingar och avskrifter, uträttade ärenden åt Ragnfrid och talade med fördrängen om gårdssysslorna. Kristin tänkte på att hon hade önskat över allt annat i världen att hennes far skulle komma att tycka om Erlend — och första gången fadern givit honom medhåll mot henne själv, hade hon strax gjort det allra värsta. —
Simon Andresson sörjde djupt över att han så snart skulle skiljas från sin svärfar. Men han var över måttan glad för att han hade fått den lilla dottern. Lavrans och Ragnfrid talade mycket om liten Ulvhild, och Simon kunde svara på allt vad de frågade om den lilla möns tillväxt och utveckling. Också härvid kände Kristin svartsjukan stinga henne i hjärtat — Erlend hade aldrig brytt sig om deras barn på det viset. På samma gång föreföll det henne litet löjligt, när denna icke helt unga man, med det tunga, brunröda ansiktet, satt och resonerade med sådan sakkunskap om ett dibarns magknip och matlust.
Simon hämtade henne med släde en dag; hon måste då komma söderut och se sin syster och systerdotter.
Han hade låtit helt och hållet bygga om den gamla, svarta arenstugan, dit kvinnorna på Formo i några hundra år brukat gå in, när de skulle föda barn. Den gamla härdstenen var utkastad, en hög, murad eldstad hade kommit i dess ställe, och en fin säng, prydd med sniderier, var inbyggd, varmt och skyddat, intill dess ena sida. Vid väggen mitt emot stod en vackert snidad bild av Guds moder, på en sådan plats att den som låg i sängen kunde ha den för sina ögon. Det hade kommit tiljor på golvet och glasfönster i väggen, vackert smått bohag och nya bänkar. Simon ville att Ramborg skulle ha detta huset till frustuga; här kunde hon ha sitt tillhåll, ta emot och undfägna husfruar, och när det var gästabud vid gården, kunde här vara en fristad för dem, som inte kände sig så väl till mods, då männen frampå kvällen fingo litet för mycket till bästa.
Ramborg hade till gästens ära gått till sängs. Hon hade gjort sig fin med huvudkläde av silke och röd tröja med vita pälskanter över bröstet, hade kuddar med sidenöverdrag bakom ryggen och blommig sammet bredd över sängtäckena. Framför sängen stod
