mel förrän den dag då hon skulle kyrktagas. I varje fall fick hon då ej vandra över tunet, utom när solen stod högt på himlen. Ragnfrid hörde på, medan han talade om detta.
»Nu tänker jag på, husbonde», sade hon, »att aldrig ha visst vi, kvinnorna dina, varit dig mycket lydiga, utan vi ha oftast gjort vad vi själva ville.»
»Har du icke märkt det förr?» frågade mannen leende. »Då är det icke din bror Tronds skuld — minns du ej att kan kallade mig alltid en stackare, för det jag lät eder få er vilja fram.»
Nästa mässdag blev Ramborg kyrktagen, därefter kom hon ned till Jörundgård för första gången sedan sin barnsäng. Helga Rolfsdotter var med henne — hon var nu också gift. Då var Håvard Trondsson från Sundbu hos Lavrans. Dessa tre unga voro jämnåriga och hade levat tillsammans som syskon tre år på Jörundgård. Då hade Håvard varit den karskaste och mest bestämt över deras lekar, eftersom han var pojken. Nu läto de två unga husfruarna i sitt vita hustrulin honom tydligt förstå att de voro erfarna kvinnor med män och barn och hushåll, men han var bara en omyndig och oförståndig pojk. Lavrans hade myckt roligt åt detta.
»Bida allenast, tills du får husfru själv du, Håvard fostre, då får du först riktigt veta hur föga du har vett på», sade han, och alla männen i stugan skrattade och instämde.
Sira Eirik kom dagligen över till den döende. Deras gamla sockenpräst hade nu blivit svagsynt, men skapelsesagan på norskt mål och evangelierna och psaltaren på latin läst han lika klart och flytande, ty han kände böckerna så väl. Men Lavrans hade för några år sedan tillhandlat sig en stor bok nere på Såstad; den ville han helst höra ur, men Sira Eirik rådde inte med att läsa i den med sina dåliga ögon. Då bad fadern Kristin försöka om hon kunde läsa i den. Och när hon blivit litet van vid boken, lyckades hon också mycket bra därmed, och det var en stor glädje för henne att det nu var något hon kunde göra för sin far.
I denna bok stod sådant som samtal mellan Fruktan och Mod, mellan Tro och Tvivel, Lekamen och Själ. Där stodo också några helgonlegender och berättelser om män som redan i levande livet varit »borttagna i anden» och sett kvalvärldens plågor, skärseldens luttring och himmelrikets salighet. Lavrans talade nu mycket om skärselden, som han väntade sig att snart ingå uti, men han var alldeles utan fruktan. Han hoppades på stor hugsvalelse genom sina vänners och prästernas förböner och förlitade sig på att Sankt Olav och Sankt Tomas skulle styrka honom i det sista provet, så som han så ofta känt att de styrkt honom här i livet. Han hade alltid hört att den som var fast i tron skulle intet ögonblick förlora ur sikte den salighet vilken själen gick till mötes genom den heta elden. Kristin tyckte att hennes far gladde sig som åt ett
