Tårarna började droppa nedför Ragnfrid Ivarsdotters vita ansikte:
»Gud hjälpe mig, ja. Det tyckes nu också mig så.»
Litet efteråt tog hon varsamt spädbarnet, som hade somnat, från moderns bröst och lade det i vaggan. Hon fäste ihop Kristins skjorta med den lilla söljan, strök över dotterns kind och bad henne sova nu. Kristin lyfte ena handen.
»Mor —», bad hon.
Ragnfrid böjde sig ned, drog dottern intill sig och kysste henne många gånger. Hon hade icke gjort detta under alla åren sedan Ulvhilds död.
Nästa dag var det vackraste vårväder, då Kristin stod bakom
storstugans fur och såg mot höjderna bortom älven. Det doftade
av spirande brodd, det sjöng av lösta bäckar överallt, det skimrade
grönt i alla lunder och på ängarna. Där vägen gick utmed
fjällsidan ovanför Laugarbru, lyste ett täcke av vinterråg friskt och
skinande — Jon hade bränt ned småskogen där i fjol och sått råg
på svedjan.
När liktåget kom fram dit, skulle hon kunna se det bäst.
Och så drog följet fram under uren, ovanför den friska nya rågåkern.
Hon kunde urskilja alla prästerna, som redo först, där voro också kyrkotjänare, som buro kors och vaxljus i första avdelningen. Lågorna kunde hon icke se i den klara dagern, men hon såg ljusen som lätta vita streck. Så kommo de två hästarna, som buro faderns kista på en bår mellan sig, och så kunde hon känna igen Erlend på den svarta hästen, modern, Simon och Ramborg och många av sina fränder och vänner i det långa tåget.
En stund hörde hon tydligt prästernas sång över dånet av Lågen, men så dogo hymnens toner bort i älvbruset och sorlet av vårbäckarna i liderna. Kristin blev stående och stirrade, långt sedan den sista klövjehästen med resgods hade försvunnit i lunden på andra sidan.
