sedan stod inför ärkebiskopen — efter det denne en god stund hade talat med de andra herrarna om åtskilliga ting. Men han svarade i tämligen lätt ton på de frågor som en av kanikerna ställde till honom, och hans min var frimodig och oskyldig.
Jo, han hade hört detta skvallret om trolldom i många år. Men så länge ingen hade vänt sig till honom som lagskipare, så kunde han dock omöjligt vara skyldig att forska i allt sådant prat som går mellan kvinnfolk i en bygd. Det måtte väl vara prästen som skulle utforska om här var något att göra sak av.
Så frågades det om den gamle mannen som hade bott på Husaby och som folk sade var trollkarl.
Erlend smålog: Jo, Ån hade själv skrutit därmed, men prov på hans konst hade Erlend aldrig sett. Från det han var barn hade han hört Än prata om några kvinnor som han kallade för Härn och Skögul och Snotra — men det hade han aldrig tagit för annat än sagor och skämt. »Min bror, Gunnulv, och vår präst, Sira Eiliv, ha nog förhört honom flere gånger, men de ha väl icke funnit sak med honom, eftersom de ingenting gjort. Mannen kom då till kyrkan varje mässodag och kunde sina kristna böner.» Stor tro på Åns konster hade han aldrig haft, och sedan han norrut hade sett något av lapsk trolldom och galdran, hade han då förstått att det som Ån for med var bara narrlek.
Då frågade prästen om det var sant att Erlend själv en gång hade fått något av Ån — något som skulle giva honom lycka i amur?
Ja, svarade Erlend genast, utan omsvep och leende. Det var visst då han var i femtonårsåldern — för en tjuguåtta år sedan. En skinnpung med en liten vit sten i och några intorkade delar av djur, var det visst. Men han hade icke trott mycket på slikt då heller — han hade givit bort det året därpå, första året han var i kungsgården. Det var i en badstuga uppe i staden — på okynne hade han förevisat trolltyget för några andra unga pojkar. Då var det en av hirdmännen som sedan hade kommit till honom och velat köpa det — Erlend hade givit honom det för en fin rakkniv.
Det spordes vem denne herre månde vara.
Först ville Erlend icke ut med det. Men ärkebiskopen själv uppmanade honom att tela. Erlend såg upp med en skälmaktig glimt i de blå ögonen:
»Det var herr Ivar Ogmundsson —»
Folk blev litet underliga i ansiktet. Från gamle herr Guttorm Helgesson kom det några besynnerliga fnysningar. Herr Eiliv själv kämpade för att icke skratta. Då vågade Erlend sig till att säga med nedslagna ögon, medan han bet sig litet i underläppen:
»Herre min, I viljen då väl icke förekasta den gode riddaren
