vägledare, hade då tillsammans icke så mycket vett som Svarten här. Men nu voro de då kvitt Erling — än så länge. Och så länge kunde också Erlend stiga åt sidan. Men Erling och hans vänner sågo nog helst att Erlend höll sin makt och sitt välstånd uppe här norrut — så att han visste inte riktigt.
»Det tycks mig att du lärt att kväda herr Erlings visa nu», kunde Simon Darre ej avhålla sig från att säga.
Erlend svarade att det var så. Han hade bott i herr Erlings gård förra sommaren, då han var i Björgvin,[1] och han hade nu lärt sig förstå mannen bättre, Det var så att Erling ville framför allt vidmakthålla landsfreden. Men han ville att Norges rike skulle ha lejonets fred — det gällde att ingen fick bryta ut tand eller klippa klo på deras frändes, kung Håkons, lejon — och icke skulle det inläras till att vara jakthund heller för ett annat lands folk. För resten låg det nu Erling om hjärtat att få en ända på de gamla tvistigheterna mellan norrmännen och fru Ingeborg. Nu då hon satt som änka efter herr Knut, kunde man ju bara önska att hon skulle få någon makt över sonen igen. Det var nog så att hon hyste så övermåttan stor kärlek till de barn hon fött Knut Porse, så det tycktes som hon i någon mån hade glömt sin äldsta son — men det blev väl annorlunda, om hon kom tillsammans med honom igen. Och det var ej så att fru Ingeborg kunde ha någon orsak att önska att kung Magnus skulle inblandas i oroligheterna i Skåne, för det hans halvbröder hade sina län där.
Simon tänkte att det lät som om Erlend var ganska väl underrättad. Men han förundrade sig över Erling Vidkunsson — trodde den förra drotsen att Erlend Nikulausson ägde någon förmåga att döma om slika ting, eller var det så att Erling nu grep efter vilket stöd som helst? Bjarköriddaren släppte nog ogärna makten från sig. Det hade aldrig kunnat sägas om honom att han brukat den till egen fördel, men han var ju ej heller i sådan ställning att han behövde det. Och det sade alla att han med åren blivit alltmera envis och självrådig, och alltefter som de andra herrarna av riksrådet försökt att resa borst mot honom, hade han blivit så myndig att han gitte knappt höra någon annan mans röst.
Det var likt Erlend att han nu omsider så att säga stigit ombord med bägge benen i Erling Vidkunssons skepp — sedan det fått motvind och det tycktes ovisst om det kunde gagna vare sig herr Erling eller Erlend själv att han sågs med hel håg ha slutit sig till sin rike frände. Fast Simon måste tillstå för sig själv, att så vårdslöst språk Erlend än använde både om folk och saker, så tycktes hans tal dock icke alldeles oförnuftigt.
Men om kvällen var han fullkomligt yr och uppsluppen. Erlend bodde nu i Nikulausgården, som hans bror hade givit honom,
- ↑ Bergen.
