»Det ser ut som om hennes rygg vore illa skadad, Ragnfrid. Jag vet ej bättre råd än att vi få låta Gud och Sankt Olav råda, jag kan icke stort göra här.»
Modern sade häftigt:
»Då få vi bedja — det vet du väl att Lavrans och jag vilja giva allt vad du begär och icke lämna någonting ospart, om du kan utverka av Gud att Ulvhild blir vid liv.»
»Det skulle synas mig ett järtecken», sade prästen, »om hon får leva och kan röra sig.»
»Ja, är det icke järtecken du predikar bittida och sent — tror du det kan ske ett järtecken med mitt barn?» sade hon som förut.
»Det är nog så», säger prästen, »att järtecken ske, men det är icke alla Gud bönhör — vi veta ej hans lönliga rådslut. Och synes dig icke det skulle vara värst, om denna lilla fagra mön finge leva lytt eller lam?»
Ragnfrid skakade på huvudet och stötte fram en häftig viskning:
»Jag har mist så många, präst, jag kan icke mista henne ock!»
»Jag skall göra allt vad jag kan», svarade prästen, »och bedja av all min kraft. Men du får fresta att bära det öde Gud lägger dig uppå, Ragnfrid!»
Modern kved sakta:
»Ingen har jag så älskat av alla mina barn som denna lilla här — skall hon också fråntagas mig nu, då tror jag mitt hjärta månde brista.»
»Gud hjälpe dig, Ragnfrid Ivarsdotter!» sade Sira Eirik och riste på huvudet. »Du vill icke annat än trotsa dig till viljan din hos Gud med alla dina böner och fastor. Kan det förundra dig hur föga de hulpit?»
Ragnfrid såg trotsigt på prästen och genmälte:
»Jag har sänt bud efter fru Åshild.»
»Ja, du känner henne, men icke jag», sade prästen.
»Jag kan icke leva utan Ulvhild», sade Ragnfrid som förut. »Vill icke Gud hjälpa henne, så söker jag råd hos fru Åshild eller giver mig djävulen i våld, om han vill hjälpa!»
Prästen såg ut som om han ville svara skarpt, men så behärskade han sig. Han böjde sig ned och kände åter på den lilla sjuka flickans lemmar:
»Hon är kall om händer och fötter», sade han, »vi få lägga ett par kaggar med varmt vatten bredvid henne — och så mån I intet vidare röra henne, till dess fru Åshild kommer.»
Kristin gled ljudlöst överända på bänken och låg som om hon sov. Hennes hjärta bultade av ångest — hon hade ej förstått mycket av samtalet mellan Sira Eirik och modern, men det hade skrämt henne förfärligt, och hon visste väl att det icke varit ämnat för hennes öron.
