Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/450

Den här sidan har korrekturlästs

då han själv gick i kloster. Kristin var hos honom med tre av barnen, de två äldsta och den minste, och hans dotter Margret.

Fram på kvällen kom en hel del folk in till dem, däribland flere av de herrar som varit på samtalsstämman hos ärkebiskopen morgonen förut. Erlend skrattade och väsnades vid bordet, när de sutto och drucko efter kvällsvarden. Han hade tagit ett äpple ur en skål på bordet, rispade och ritade krumelurer på det med sin kniv, och så rullade han det bort i knät på fru Sunniva Olavsdotter, som satt mitt emot honom.

Den fru som satt bredvid Sunniva ville nu se på det och tog efter äpplet, den andra ville ej släppa det, och de två kvinnorna knuffade till varandra under skrik och skratt. Men Erlend ropade att fru Eyvor skulle få ett äpple av honom, hon också. Inom kort hade han kastat äpplen till alla kvinnorna i sällskapet, och det stod älskogsrunor ristade på dem alla, sade han.

»Du blir utsliten, karl, om du skall inlösa alla de panterna», ropade en man.

»Då låter jag bli att inlösa dem — det har jag nödgats göra förr», genmälte Erlend, och det blev åter mycket skratt.

Men islänningen Klöng hade sett på ett av äpplena och ropade att det icke var runor, utan bara något meningslöst krafs. Nu skulle han visa dem hur runor rätteligen skulle ristas. Då ropade Erlend att det fick han inte:

»Då kräva de väl att jag skall binda dig Klöng — och jag kan ej reda mig dig förutan.»

Under allt detta oväsen hade Erlends och Kristins yngsta son kommit intultande i rummet. Lavrans Erlendsson var nu något över två år gammal och ett sällsynt vackert barn, ljus och knubbig, med silkeslent, gult och lockigt hår. Kvinnorna på ytterbänken skulle då också strax ha tag i pojken — de skickade honom från knä till knä och smekte honom nog så våldsamt, ty de voro nu yra och uppsluppna allesamman. Kristin, som satt inne vid väggen i högsätet med sin man, bad då att få barnet bort till sig, och den lille gnällde och ville till henne, men det hjälpte ej.

Med ens hoppade Erlend över bordet och tog pojken, som nu skrek, för att fru Sunniva och fru Eyvor sleto honom fram och tillbaka mellan sig och slogos om honom. Fadern tog barnet på armen med lugnande joller, och då den lille fortfarande grät, började han vyssja och gnola, medan han bar honom fram och tillbaka borta i halvmörkret. Nu var det som om Erlend alldeles hade glömt sina gäster. Barnets lilla ljusa huvud låg på faderns axel, under mannens svarta hår, och allt emellanåt snuddade Erlend med halvöppna läppar smeksamt mot den lilla handen, som höll tag framtill på hans bröst. Så gick han, tills den tärnan kom in som skulle passat på gossen och lagt honom till sängs långt förut.

Nu ropade någon av gästerna att Erlend skulle sjunga en dans

442