för dem — han hade så vacker röst. Först avböjde han det — men så gick han dit bort där hans unga dotter satt på kvinnobänken. Han lade armen om Margret och förde henne ut på golvet.
»Du får komma då, Margret min — och dansa vid din fars hand.»
En ung man kom fram och tog mön i handen: — »Margit har lovat dansa med mig i kväll —», men Erlend lyfte dottern i sina armar och satte ned henne på andra sidan om sig:
»Dansa med din hustru du, Håkon — icke dansade jag med andra den tid jag var så nygift som du —»
»Ingeborg säger att hon icke orkar — och jag har lovat Håkon att dansa med honom, far», sade Margret.
Simon Darre ville ej dansa. Han stod en stund med en gammal fru och såg på — då och då snuddade hans blick vid Kristin. Medan hennes tjänstemör röjde av och torkade bordet, buro in mera dryckesvaror och välska nötter, stod hon uppe vid bordsändan. Sedan satte hon sig framme vid eldstaden och talade med en präst, som var bland gästerna. Om en stund slog Simon sig ned hos de två.
De hade dansat en eller två visor, då Erlend kom bort till sin hustru:
»Kom och dansa med oss, Kristin!» sade han bönfallande och sträckte ut sin hand.
»Jag är trött», sade hon och såg upp ett ögonblick.
»Bed henne du, Simon, hon kan icke neka att dansa med dig.»
Simon reste sig halvt från sätet och räckte fram handen, men Kristin skakade på huvudet: »Bed mig ej, Simon — jag är så trött —»
Erlend stod en stund; han såg ut som om han blev ledsen över detta. Så gick han tillbaka till fru Sunniva och tog hennes hand i danskedjan, medan han ropade att nu kunde Margit sjunga för dem.
»Vem är han som dansar din styvdotter närmast?» frågade Simon. Han tänkte att den karlens ansikte tyckte han ej om — ehuru det var en ståtlig och käck ung man — med frisk brun hy, vackra tänder och glittrande ögon, men de sutto tätt ihop vid näsroten, och han hade stor, kraftig mun och haka, men ansiktet var smalt över pannan. Kristin sade att det var Håkon Eindridesson från Bimsar, sonson till Tore Eindridesson, sysslomannen i Gauldölafylke. Håkon hade nyss blivit gift med den lilla vackra unga kvinnan som satt i knät hos Olav lagman — han var hennes gudfar. Simon hade lagt märke till denna kvinna, därför att hon något liknade hans första hustru, fast hon ej var så vacker. Då han nu fick reda på att det också var någon släktskap dem emellan, gick han bort och hälsade på Ingeborg, satte sig ned och talade med henne.
