Folk kom överens om att ett sådant uppförande av kanslern var föga värdigt — men de skrattade ganska mycket. Simon hörde på under tystnad, där han satt med handen under kinden. Han tänkte att Erlend visade i alla fall sin vänskap för Erling Vidkunsson på ett underligt sätt — ja, det blev då klart genom denna historien att Erling måste vara något bragt ur jämvikten, när han kunde tro att en pojkvalp, färsk från landsbygden, vågade stå och göra narr av honom mitt i ansiktet, i kungsgårdens halltrappa. Att Erlend skulle bry sig om Simons forna svågerskap med fru Elin och herr Erling, kunde han väl knappt ha väntat sig.
»vad tänker du på, Kristin?» frågade han — hon satt så stilla, rak i ryggen, med händerna korslagda i knät. Men hon svarade:
»Nu tänkte jag på Margret.»
Frampå natten, då Erlend och Simon hade ärende ut på gården, skrämde de från varandra två som stodo bakom husknuten. Nätterna voro nu ljusa som dagen, och Simon kände igen Håkon från Gimsar och Margret Erlendsdotter. Erlend såg efter dem — han var tämligen nykter, och den andre förstod att han tyckte illa om detta, men han sade liksom ursäktande att de två hade känt varandra från barnsben och alltid haft så mycket skämt för sig tillsammans. Simon tänkte att var det ingenting ont i det, så var det då åtminstone synd om den unga hustrun, Ingeborg.
Men dagen efter var ung Håkon i något ärende inne i Nikulausgården och frågade då också efter Margit. Då for Erlend ut mot honom:
»Min dotter är icke Margit för dig. Och fingen I icke talat ut i går så får du gömma på vad du har att säga henne —»
Håkon ryckte på axlarna, och när han gick, bad han hälsa Margareta.
Husabyfolket stannade i Nidaros över tinget, men Simon hade
föga trevnad härav. Erlend blev retlig, rätt som det var, när han
vistades i sin gård i staden, ty Gunnulv hade skänkt sjukstugan,
som låg på andra sidan apelgården, nyttjanderätt till några av de
byggnader som vette mot denna och även vissa rättigheter i
trädgården. Erlend ville nödvändigt lösa ut sjukhuset från dessa
rättigheter; han tyckte ej om att ha de sjuka i trädgården och på
tunet — många av dem voro också otäcka att se på, och han var
rädd för smitta för sina barn. Men han kunde ej komma till
enighet med munkarna som förestodo hospitalet.
Så var det Margret Erlendsdotter. Simon förstod att folk pratade om henne och att Kristin lade det på sinnet, men fadern tycktes likgiltig; han var väl viss på att han kunde värja sin mö och att det ingenting hade att betyda. Dock nämnde han en dag för Simon att Klöng Aresson nog gärna ville ha hans dotter, och
