han visste ej riktigt hur han skulle handla i denna sak. Han hade ingenting annat mot islänningen än att han var prästson — det borde icke kunna sägas om Margrets barn att det lådde fläck vid båda föräldrarnas börd. Eljest var Klöng en omtyckt man, gladlynt, klok och mycket lärd. Hans far, Sira Are, hade själv uppfostrat honom hemma hos sig och undervisat honom. Han hade nog ämnat att sonen skulle bli präst och visst redan vidtagit åtgärder för att skaffa honom dispens, men så ville ej Klöng låta viga sig. Det föreföll som om Erlend ville lämna saken därhän — erbjöd sig intet bättre gifte, så kunde han alltid ge mön åt Klöng Aresson.
Annars hade då Erlend redan haft ett så gott anbud för dottern, så folk pratade mycket om hans övermod och oförstånd, då han lät det avtalet gå om intet. Det var en sonson till baron Sigvat i Leirhole — Sigmund Finsson hette mannen; han var icke rik, ty Finn Sigvatsson hade haft elva barn i livet; och han var ej helt ung — vid Erlends ålder ungefär — men en ansedd och förståndig man. Och med det jordagods som Erlend givit sin dotter, då han gifte sig med Kristin Lavransdotter, och allt vad han under årens lopp givit barnet i smycken och dyrbarheter, och med den hemgift han avtalat med Sigmund, kunde Margret ha kommit i de bästa villkor. Erlend hade också blivit synnerligen glad över att få en sådan friare till sin oäkta dotter. Men när han kom hem till dottern med denne tillämnade brudgum, så hittade flickan på att hon inte ville ha honom, för att han hade ett par köttvårtor i kanten av ena ögonlocket, och det, sade hon, ingav henne en sådan motvilja för honom. Erlend godtog detta, och då Sigmund blev ond och talade om avtalsbrott, blev Erlend också het och sade att den andre borde väl kunna förstå att varje avtal gjorts under förutsättning av möns samtycke; icke skulle hans dotter gå nödtvungen i brudsäng. Kristin var väl enig med sin man i detta, att han icke skulle öva tvång mot flickan — men hon hade nog tyckt att Erlend borde talat allvarligt med sin dotter och fått henne att begripa att Sigmund Finsson var ett så gott gifte, så Margret omöjligt kunde vänta sig något bättre, så som det stod till med hennes börd. Men Erlend hade blivit mycket vred på sin hustru, bara för att hon dristat sig till att tala om detta med honom själv. Allt detta hade nu Simon hört inne på Ranheim. Där spådde de att detta omöjligen kunde få ett gott slut — visserligen var Erlend nu en mäktig man och mön var övermåttan fager, men det kunde dock omöjligt vara henne till gagn att fadern hade skämt bort henne och underblåst hennes egensinne och övermod i alla dessa år.
Efter Frostatinget for Erlend hem till Husaby med hustrun,
barnen och Simon Darre, som nu hade sin systerson, Gjavvald
446
