Gjavvaldsson, med sig. Han var rädd för att detta återseende, som Sigrid hade glatt sig åt så outsägligt, icke skulle utfalla lyckligt. Sigrid på Kruke satt i goda villkor, hade tre vackra barn med sin make, och Geirmund var en så god man som kunde träda på denna jord; det var han som hade talat med sin svåger om detta att han måste taga Gjavvald med sig söderut, så att modern fick se honom — ty det barnet var aldrig ur Sigrids tankar. Men Gjavvald var så invand hos farföräldrarna — de gamla älskade barnet rent oförnuftigt, gåvo honom allt vad han pekade på och rättade sig efter alla hans påfund — och det var icke så på Kruke som på Ranheim. Man kunde ej heller vänta sig att Geirmund skulle tycka om att hans hustrus frilloson kom på besök och hade vanor som ett kungabarn — sin egen sven, en äldre man, som ungen skjutsade med och befallde över och som inte tordes knysta mot någon av pojkens orimligheter. Men för Erlendssönerna blev det marknadstid, när Gjavvald kom till gården. Erlend tyckte att hans söner inte behövde stå tillbaka för Arne Gjavvaldssons sonson, och så fingo Nåkkve och Björgulf av sin far allt vad de kunde tala om att gästen ägde.
Nu då de äldsta sönerna voro så stora att de kunde färdas ute
med Erlend och rida med honom, tog han sig mera av pojkarna.
Simon märkte att Kristin icke var enbart glad över det — hon
tyckte att de lärde sig ej bara gott av att gå bland faderns män.
Det var just särskilt om barnen som det föll ovänliga ord
mellan makarna — om de nu också ej rent ut trätte — de voro i
alla fall mången gång närmare till det än Simon tyckte var
passande. Och det föreföll honom som om Kristin hade mest skuld.
Erlend blev lätt häftig — men hon talade ofta liksom ur ett
djupt och dolt agg. Så var det en dag då hon framställde några
klagomål över Nåkkve. Fadern svarade att han skulle tala
allvar med pojken — vid något som hustrun därefter sade, utbrast
han vredgad att ge den stora pojken hugg och slag, det kunde
han då väl inte för husfolkets skull.
»Nej, det är sent nu — hade du gjort det, medan han var yngre, så hade han nu hört på dig. Men då såg du aldrig åt det håll där han gick.»
»Åh jo, det gjorde jag nog. Men det var väl rimligt att jag lät honom följa dig åt, medan han var liten — och det är då icke en mans gärning att dänga broklösa småungar.»
»Du tänkte icke så förliden veckan», sade Kristin hånfullt och bittert.
Erlend svarade ingenting, han steg upp och gick ut. Och Simon tyckte att detta var ej vackert sagt av hustrun. Kristin syftade på något som hänt förra veckan. Erlend och Simon kommo ridande in på tunet, då sprang lill-Lavrans emot dem med ett
