Modern reste sig för att gå efter kaggarna; så sjönk hon snyftande ihop: »Bed för oss likafullt, Sira Eirik!»
Strax efteråt kom modern tillbaka med Tordis. Prästen och kvinnorna sysslade nu med Ulvhild, och då blev Kristin funnen och utskickad.
Ljuset bländade barnet, där det stod på tunet. Kristin hade tyckt
det mesta av dagen borde ha förlidit, medan hon satt i den mörka
vinterstugan, och så lågo husen där ljusgrå och gräset lyste blankt
som silke i det vita middagssolskenet. Älven glittrade bakom
alsnårens mössöronprydda gyllne galler — den fyllde luften med sitt
muntra och entoniga brus, ty den lopp strid i en grund bädd med
stora stenar här vid Jörundgård. Fjällväggarna höjde sig i klarblått
dis, och bänkarna störtade nedåt i smältande snö. Den ljuva och
stärkande våren härute fick henne att gråta av sorg över all
hjälplöshet hon förnam på alla håll omkring sig.
Det var inga människor på tunet, men hon hörde att det talades i männens stuga. Färsk mull var strödd över den fläck där hennes far slagit ihjäl tjuren. Hon visste ej vart hon skulle bege sig — då kröp hon bakom väggen till den nya stugan, som var timrad till ett par stockars höjd. Därinne lågo hennes och Ulvhilds leksaker; hon städade undan dem i ett hål mellan den nedersta stocken och grundmuren. På sista tiden hade Ulvhild velat ha alla hennes leksaker; det hade hon varit ledsen för ibland. Hon tänkte att om systern blev frisk, så skulle hon ge henne allt vad hon ägde. Och den tanken tröstade henne något litet.
Hon tänkte på munken i Hamar — han var viss på att det kunde ske järtecken för alla människor, han! Men Sira Eirik trodde icke så säkert på det och inte föräldrarna heller — och det var dem hon var mest van att lyssna till. Det föll som en förfärlig tyngd över henne, då hon för första gången anade att folk kunde tänka så olika om så många ting — och det icke bara onda, ogudaktiga människor i motsats mot de goda, utan sådana som broder Edvin och Sira Eirik — och modern och fadern; hon kände med ens att de tänkte också olika om många ting. Tordis fann henne sovande där i vrån sent på dagen och tog in henne till sig; då hade barnet ingenting ätit sedan morgonen. Tordis vakade med Ragnfrid över Ulvhild den natten, och Kristin låg i hennes säng med Jon, Tordis’ man, och Eivind och Orm, deras småpysar. Lukten av deras kroppar, mannens snarkningar och de två småbarnens jämna andetag kommo Kristin att stilla gråta. Det var ej längre sedan än förra kvällen hon lagt sig — liksom varje kväll i sitt liv — med sin egen far och mor och liten Ulvhild. Det var som att tänka sig ett fågelbo, som slitits sönder och vars ungar skingrats — själv låg hon utkastad, borta från huld och skydd av de vingar som alltid värmt henne. Till slut grät hon sig i sömn, ensam och olycklig bland de främmande människorna.
38
