tade av ångest, men hon tyckte hon måste tala ett ord med den unga och varna henne.
Om en stund sade hon osäkert:
»Det liknar den gullhäkta som fru Helga på Gimsar plägade bära vid högtider —»
»Ja, det är mycket gull det andra likt», svarade flickan kort.
Kristin låste sitt skrin och blev stående med händerna stödda på det för att Margret inte skulle se hur de darrade.
»Margret min», sade hon sakta och milt — så måste hon avbryta sig, men samlade all sin styrka:
»Margret min, jag har ångrat bittert — aldrig har jag varit fullt glad, i någon glädje, fast min far tillgav mig av hela sitt hjärta allt vad jag brutit mot honom — du vet att jag syndade mycket mot mina föräldrar för din fars skull. Men ju längre jag lever och ju mer jag lär att fatta, desto tyngre blir det för mig att minnas att jag lönade deras godhet med att jag vållade dem sorg. Margret min — din far har ju varit god mot dig i alla dina livsdagar —»
»Du behöver icke vara rädd, mor», svarade flickan. »Jag är ju ej din rätta dotter, icke behöver du vara rädd att jag skall draga på din orena särk eller stiga i dina skor —»
Kristin vände sitt av vrede gnistrande ansikte mot styvdottern. Så tryckte hon korset, som hon bar vid halsen hårt i sin hand och sväljde de ord som lågo henne på tungan.
Hon gick till Sira Eiliv med detta samma kväll efter vespern, och
hon stirrade förgäves efter något tecken i prästens ansikte — hade
det redan hänt en olycka och visste han det? Hon mindes sin egen
förvillade ungdom, och hon mindes Sira Eiriks ansikte som intet
röjde, medan han gick mellan henne och hennes intet ont anande
föräldrar, med hennes syndiga hemlighet nedlåst i sin barm — och
hon stum och förhärdad bar hans stränga varningar och hotelser.
Och hon mindes när hon själv visade sin mor Erlends gåvor, som
han givit henne i Oslo — det var sedan hon blivit lagligt trolovad
med honom. Moderns min var orubbligt lugn, medan hon tog
sakerna i sin hand, en i sänder, berömde dem och lade bort dem.
Hon var dödligt förskräckt och förtvivlad och vaktade Margret, så mycket hon förmådde. Erlend märkte att det var något som fattades hustrun, och en kväll, sedan de lagt sig, frågade han om det var så att hon gick med barn igen.
Kristin låg tyst en stund, innan hon svarade att hon trodde det. Och då mannen ömt tog henne i sina armar och ej frågade mer, orkade hon inte säga att det var något annat, som tyngde henne så. Men när Erlend viskade till henne att denna gång måste hon göra sitt bästa och ge honom en dotter, kunde hon ej förmå sig till att svara, utan låg stel av ångest och tänkte att tidsnog skulle Erlend få veta vad glädje en man hade av sina döttrar —.
452
