fasa — hans ord voro så råa och hans röst oigenkännlig av den vilda smärtan.
Så brottades hon stum med den rasande mannen — han morrade som ett vilddjur och skar tänder — tills hon fångade hans blick i halvmörkret:
»Erlend, låt mig gå till henne först! Jag har icke glömt den dag då jag ej var bättre än Margret —»
Då släppte han henne och raglade baklänges in mot kammardörren, stod där och skalv som ett döende djur. Kristin var borta och tände ett ljus, kom tillbaka och gick förbi honom upp till Margret i buren.
Det första som ljuset visade henne var ett svärd, som låg på golvet ej långt från sängen, och den avhuggna handen strax bredvid. Kristin slet av sig huvudduken, som hon utan att veta det hade satt helt löst över sitt utslagna hår, innan hon gick ut till männen. Nu lät hon den falla över det som låg på golvet.
Margret satt hopkrupen på huvudgärdens kuddar — stirrade mot Kristins ljus med stora, vilt uppspärrade ögon. Hon drog upp åklädena omkring sig, men de vita skuldrorna lyste nakna ini det gyllne, lockiga håret. Det var en massa blod över hela rummet.
Kristins spänning upplöstes i våldsam gråt — det var en så ömklig syn, det fagra unga barnet och denna ryslighet. Då skrek Margret högt:
»— Mor — vad vill far göra med mig?»
Kristin kunde ej hjälpa att mitt i hennes djupa medömkan för flickan hjärtat blev liksom mindre och hårdare i hennes bröst. Margret frågade ej vad hennes far hade gjort med Håkon. Det kom för henne i en glimt — Erlend liggande på marken och hennes egen far över honom med det blodiga svärdet, och hon själv — Men Margret hade ej rört sig ur fläcken. Hon förmådde inte hindra att den gamla, föraktfulla oviljan mot Elines dotter gjorde sig påmind, då Margret kastade sig intill henne, skakande, nästan vansinnig av rädsla, och hon satte sig på sängkanten och försökte lugna barnet litet.
Så sutto de, när Erlend dök upp i trappan. Han hade nu klätt på sig fullständigt. Margret skrek åter och gömde sig i styvmoderns famn — Kristin såg upp på sin man ett ögonblick — han var lugn nu men blek och främmande i ansiktet. För första gången såg han så gammal ut som han var.
Men då han lugnt sade: »Du får gå ned, Kristin — jag vill tala ensam med min dotter» — lydde hon. Hon lade varsamt ned flickan i sängen, täckte över henne upp till hakan och gick så ned.
Hon gjorde som Erlend, klädde på sig helt och hållet — ingen fick väl mera sömn på Husaby den natten — och började tala lugnande med de uppskrämda barnen och tjänarna.
