Nästa morgon — det hade blivit snöyra — gick Margrets tärna gråtande från gården med sina ägodelar i en säck på ryggen. Husbonden jagade bort henne med de värsta ord och hotade henne med att hon skulle mista huden, för att hon sålt sin matmor så.
Så tog han det övriga tjänstfolket i förhör — om icke tärnorna hade anat oråd, då Ingeleiv i höstas och i vinter, rätt som det var, hade sovit hos dem och ej i buren hos Margret. Och hundarna, som blivit instängda hos dem? Men de nekade naturligtvis.
Då tog har till sist sin hustru i enrum. Hjärtesjuk och dödstrött hörde Kristin på honom och bemödade sig om att möta hans orättvisor med saktmodiga svar. Hon nekade ej till att hon haft sina farhågor, och hon avstod från att säga att om hon ej talat med honom därom, så var det för att hon aldrig fått annat än otack, när hon försökt råda vare sig honom eller Margret till flickans bästa. Och hon svor vid Gud och Maria mö att hon aldrig märkt eller kunnat tänka sig något sådant som att den mannen kom till Margret om nätterna.
»Du!» sade Erlend hånfullt. »Du säger själv att du minns den tiden då du ej var bättre än Margret. — Och Herren Gud i himmelrike vet att du låtit mig märka var dag i de år vi levat samman hur du mindes den orätt jag gjorde dig — fastän din vilja var lika god som min, och din far och icke jag vållade mycket av olyckan därmed att han nekade mig att få dig till hustru — jag var villig nog att böta synden från första stund, jag. När du såg Gimsar-guldet» — han grep hårt om hustruns hand och lyfte den, och på den blänkte två ringar, som Erlend hade givit henne medan de voro tillsammans i Gerdarud, »kunde du icke tyda det, du som burit var dag i dessa år de ringar jag gav dig, när du gav mig din heder —»
Kristin var färdig att digna av trötthet och sorg; hon svarade stilla:
»Jag undrar, Erlend, om du ännu minns den tiden då du vann min heder —»
Då lyfte han armarna över sitt huvud, kastade sig ned på bänken och vände och vred sig. Kristin satte sig ett litet stycke ifrån honom — hon önskade att hon kunnat hjälpa mannen. Hon förstod att detta olycksöde drabbade honom så mycket tyngre, just för det han själv hade syndat mot andra på samma sätt som det nu syndats mot honom. Och han, som aldrig tyckt om att ta på sig skulden för vad han själv vållat, förmådde omöjligt bära skulden för detta — och det fanns ingen annan att välta den på än på henne. Men hon blev icke så förbittrad som sorgsen och rädd för vad som nu skulle ske —.
Emellanåt var hon uppe hos Margret. Flickan låg alldeles
orörlig och vit och stirrade. Ännu hade hon icke frågat något om Hå-
456
