kons öde — Kristin visste ej om det var för att hon inte tordes, eller om hon blivit alldeles slö av sitt eget elände.
Frampå eftermiddagen såg Kristin att Erlend och Klöng isländare gingo tillsammans genom snöyran till riddarloftet. Men det dröjde bara en kort stund, så kom Erlend ensam tillbaka. Kristin såg upp ett ögonblick, när han kom in i ljuset och gick förbi henne — sedan vågade hon ej vända sina ögon åt den vrå av rummet där han gömde sig. Hon hade sett att han var alldeles bruten.
Sedan, när hon var över till fatburen ett ärende, kommo Ivar och Skule springande och berättade att Klöng isländare skulle resa i kväll — pojkarna voro ledsna, ty klerken var deras gode vän. Nu packade han sina saker, ville ner till Birgsi till natten —.
Hon hade redan gissat vad som hänt. Erlend hade erbjudit sin dotter åt skrivaren, och han hade icke velat ha den förförda mön. Men vad detta samtal varit för Erlend — hon kände svindel och mattighet och orkade ej tänka ut tanken.
Dagen efter kom det bud från prästhuset. Håkon Eindridesson bad att få komma till tals med Erlend. Erlend lät svara att han hade ingenting otalt med Håkon. Sira Eiliv sade till Kristin att om Håkon också finge leva, så skulle han bli fullkomlig krympling — utom att han mist högra handen, hade han illa skadat rygg och höfter, när han föll ned från borgarstugutaket. Men hem ville han, sådan han nu var, och prästen hade lovat skaffa honom släde. Han ångrade nu sin synd av hela sitt hjärta — han sade att Margrets far hade varit i sin fulla rätt, huru än lagen skulle tydas, men han var mer än någon annan angelägen om att nedtysta saken, så att hans eget brott och Margrets skam överskyldes, så mycket möjligt var. På eftermiddagen bars han ut i släden, som Sira Eiliv fått låna på Repstad, och prästen red själv med honom över till Gauldalen.
Så nästa dag, som var askonsdag, måste folk från Husaby gå
ned till sockenkyrkan nere i Vinjar. Men vid vespertiden fick
Kristin hjälpprästen till att släppa in henne i kyrkan därhemma.
Hon kände ännu askan på sitt huvud, när hon knäföll vid sin styvsons grift och läste paternoster för hans själ.
Det var väl icke stort mer än benknotor kvar efter gossen nu, därnere under stenen. Benen och håret och något av de kläder vari de nedlagts. Hon hade sett kvarlevorna av sin lilla syster, när de togo upp henne för att flytta henne till fadern i Hamar. Stoft och aska — hon tänkte på sin fars vackra ansikte, på modern med de stora ögonen i det fårade ansiktet och gestalten, som fortfor att hålla sig underligt ung och späd och lätt, ehuru hon så tidigt blev gammal i anletet. De lågo under samma sten och föllo från varandra, som hus ramla, när folket flyttat bort ur dem. Bilder föresvävade henne — de brända lämningarna av kyrkan därhemma, en gård i Silsådalen, som de redo förbi, när de skulle över till Våge:
