husen stodo öde och sjönko ihop, de som skötte jorden vågade ej gå nära dem, sedan solen gått ned. Hon tänkte på sina kära döda — deras miner och deras röster och leende och vanor och later — nu när de själv farit hädan till det andra landet, var det så smärtsamt att tänka på deras gestalter; det var som att minnas sitt hem, när man visste att det nu stod öde och de multnande timmerstockarna sjönko ned i jorden.
Hon satt på bänken i den tomma kyrkan, lukten av gammal, kall rökelse höll hennes tankar bundna vid bilder av död och förgängelse. Och hon förmådde ej lyfta sin själ till att skåda en glimt av det land där de voro, dit all godhet och kärlek och trohet till sist samlades för att leva kvar. Varje dag, då hon bad för deras själaro, tycktes det henne själv orimligt att hon skulle bedja för dem, som redan här på jorden hade ägt mera frid i sin själ än hon någonsin förnummit, sedan hon blev vuxen kvinna. Sira Eiliv sade visserligen att bönen för de döda alltid gjorde nytta — för en själv om de avlidna redan hade frid hos Gud.
Men det hjälpte henne ej. Hon tyckte att när hennes trötta kropp till sist ruttnade bort under en sten, så skulle ändå hennes fridlösa själ irra omkring i närheten, så som en osalig gengångare klagande irrar kring de sammanstörtade husen på en ödegard. Ty i hennes sinne fortfor synden att finnas till, som ogräsets rotnät genomväver mullen. Den blommade icke mer, den frodades och doftade ej, men i mullen fanns den, blek men stark och levande. Trots all den ömhet som vällde fram i hennes sinne, när hon såg sin mans förtvivlan — ägde hon likväl icke viljestyrka nog att tysta den röst inom henne som frågade, kränkt och förbittrad: kan du tala så till mig, har du glömt när jag gav dig min tro och min heder, har du glömt när jag var din älskade vän? Fast hon förstod att så länge denna röst frågade så inom henne, skulle hon själv tala till honom som om hon hade glömt. —
I sina tankar kastade hon sig ned framför Sankt Olavs skrin, grep efter broder Edvins multnade benknotor därborta i kyrkan på Vatsfjället, hon knäppte händerna kring relikgömmet med de små resterna av en död kvinnas svepning och en okänd martyrs benskärvor — grep till hjälp kring de små kvarlevor som genom död och förintelse hade bevarat litet av den händanfarna själens kraft — lik den trollmakt som kan finnas i gamla kämpars jordfunna, rostfrätta svärd.
Dagen efter red Erlend in till köpstaden, följd endast av Ulv och
en sven till. Han kom ej hem till Husaby under hela fastan, utan
Ulv hämtade hans följe och for ut för att möta honom vid
midfastotinget i Orkedal.
I enrum med Kristin berättade Ulv att Erlend hade avtalat med
458