Tiedeken Paus, den tyska guldsmeden i Nidaros, att Margret skulle giftas med Tiedekens son Gerlak strax efter påsk.
Erlend kom hem till helgen. Han var nu lugn och sansad, men Kristin trodde sig förstå att detta skulle han ej komma över lika lätt som så mycket annat — om det nu var för att han ändå inte var så ung längre, eller för att ingenting hittills förödmjukat honom så djupt. Margret tycktes liknöjd finna sig i vad fadern ordnat för henne.
En kväll då man och hustru voro ensamma, sade Erlend likväl:
»Hade hon varit mitt äkta barn — eller hennes mor en ogift kvinna — aldrig skulle jag givit henne till en främmande man, medan det är så med henne; jag kunde unnat både henne och hennes barn huld och skydd. Detta är det värsta — men så som hon är bördig, så kan en äkta make bäst värja henne.»
Men medan Kristin gjorde allting redo för styvdotterns avfärd sade Erlend en dag kort:
»Du är väl icke så frisk du, att du orkar fara med oss till köpstaden?»
»Om du önskar det, kan du väl veta att jag far», sade Kristin.
»Varför skulle jag önska det? Har du ej varit henne i mors ställe förr, så kan du slippa nu — någon bröllopsgamman blir det icke. Och fru Gunna på Råsvold och hennes sonhustru ha lovat att minnas frändskapen och komma.»
Så satt Kristin hemma på Husaby, medan Erlend i Nidaros gav sin dotter åt Gerlak Tiedekensson.
III
Denna sommar, strax före midsommar, återvände Gunnulv Nikulausson till sitt kloster. Erlend var i staden för Frostatinget; han skickade bud hem och lät fråga sin hustru om hon trodde att hon orkade resa in och hälsa på sin svåger. Kristin mådde ej så synnernerligen bra, men hon for i alla fall. När hon träffade Erlend, sade han att brodern var alldeles nedbruten till hälsan. De hade ej haft någon vidare framgång i sitt företag, bröderna där i norr, i Munkefjord. Kyrkan, som de byggt, fingo de aldrig invigd, ty ärkebiskopen kunde ej fara norrut i dessa orostider; de hade hela tiden måst läsa mässan vid sitt resealtare. Till slut ledo de brist på både bröd och vin och ljus och olja till gudstjänsterna, och när broder Gunnulv och broder Aslak skulle segla till Vargö för att hämta det, hade lapparna sejdat, så att de seglade ikull och måste sitta tre dygn på ett skär; sedan hade de båda varit sjuka, och broder Aslak dog efter någon tids förlopp. De hade lidit mycket av skörbjugg under långfastan, ty de saknade både mjölmat och örter till den torra fisken. Så hade biskop Håkon av Bergen och mäs-
