ter Arne, som stod i spetsen för domkapitlet i Nidaros, medan herr Pål var vid kurian och blev invigd, befallt de munkar, som ännu voro i livet, att resa hem, och prästerna på Vargö skulle sköta om hjorden i Munkefjord tills vidare.
Men fastän hon icke var oförberedd, blev Kristin likväl förfärad, när hon återsåg Gunnulv Nikulausson. Hon följdes åt med Erlend bort till klostret nästa dag, och de fördes in i samtalsrummet. Munken kom in — hans hållning var krokig, hårkransen hade blivit alldeles grå, under de insjunkna ögonen var han rynkig och mörkbrun, men på den släta, vita ansiktshuden var det blyfärgade fläckar, och likadana fläckar syntes också på handen, då han drog fram den ur kåpärmen och räckte henne den. Han smålog — och hon såg att han hade mist flera tänder.
De satte sig ned och pratade en stund, men det var som om Gunnulv hade glömt bort att tala också. Han sade det själv, innan de två andra gingo:
»Men du, Erlend, är densamme — du tycks ej ha blivit äldre», sade han och log litet.
Kristin visste alltför väl själv att hon såg eländig ut nu. Och Erlend var vacker, där han stod, hög och smärt och mörk och välklädd. Likväl tänkte Kristin i sitt hjärta att han hade dock blivit mycket förändrad, han med — det var underligt att inte Gunnulv såg det — han hade förr alltid varit så skarpsynt.
Vid slutet av sommaren var Kristin en dag på klädesloftet, och
fru Gunna från Råsvold var med henne — fru Gunna hade kommit
till Husaby för att hjälpa Kristin, när hon nu åter skulle i barnsäng,
Då hörde de Nåkkve och Björgulf sjunga ute på tunet, medan de
slipade sina knivar — en rå och liderlig visa, som de skrålade med
full hals.
Modern blev utom sig av vrede, hon gick ned till gossarna och talade med dem i de strängaste ordalag. Och så ville hon veta vem de lärt sådant av — det var väl i borgstugan, men vem av karlarna lärde barn slikt? Pojkarna ville inte svara. Då kom Skule fram under loftstrappan; han sade att modern kunde tiga, för visan hade de lärt genom att höra fadern sjunga den —.
Fru Gunna tog i: fruktade de icke Gud mera än att de sjöngo slikt — nu då de ej kunde veta någon kväll, när de lade sig, om de icke voro moderlösa, innan hanen gol! Kristin sade ingenting, utan gick stilla in i huset.
Sedan, då hon lagt sig litet på sängen, kom Nåkkve in och gick bort till henne. Han tog moderns hand, men sade ingenting, och så började han gråta helt stilla. Hon talade då milt och skämtsamt till honom, bad honom icke sörja eller klaga, hon hade nu gått igenom detta sex gånger, så hon kom väl igenom den sjunde. Men pojken grät mer och mer. Till sist måste han få krypa in mellan
460
